Darwins ursprungliga tanke var att om en slumpmässig förändring av någon egenskap råkade leda till att en organism fick större möjlighet att överleva och få avkomma, så spreds denna egenskap i populationen genom det naturliga urvalet. Organismen hade ökat sin ”lämplighet” och evolutionens devis ”survival of the fittest” var myntad. I sin mest triviala form är detta dock en tautologi, d.v.s. ett påstående som är sant genom sin egen definition och således meningslöst. Vem överlever? Den bäst lämpade! Hur definieras ”bäst lämpad”? Den som bäst överlever! Vad man sagt är alltså att den som överlever den överlever, vilket är mycket svårt att inte hålla med om.

Gärdeborn glider här från det väl belagda naturliga urvalet till uttrycket ”survival of the fittest”, en formulering han tydligen tar som en grundläggande evolutionär princip. Det är det inte – det är en dålig metafor. Det handlar ju inte om överlevnad här (alla dör ändå till slut) utan om differentiell reproduktion. Visserligen använde Darwin själv uttrycket ibland, men det myntades av filosofen Herbert Spencer. Kreationister försöker inte sällan blanda bort korten genom att ondgöra sig över ”survival of the fittest” istället för att diskutera det saken gäller – naturligt urval. Och varför inte? Retoriska finter kan fungera bra om man har tillräckligt okunniga åhörare.

Men vad verkar då det naturliga urvalet på, individer eller något annat? Det är en mycket bra fråga, och något som sysselsätter dagens evolutionsbiologer. Den sysselsätter även Anders Gärdeborn:

Om man observerar en modifierad egenskap som ändrar (ökar eller minskar) individens möjlighet till att få avkomma, talar man därför om ett naturligt urval (25). Då detta inte är tydligt, eller till och med motsägs av data, kan man byta nivå på det naturliga urvalet antingen uppåt eller nedåt (27). Man kan tala om att det är gener som väljs ut vilket föranlett begreppet ”den själviska genen”. Eller så flyttar man upp urvalet på gruppnivå, vilket vi redan sett är ett sätt att förklara t.ex. altruism. Ursprungligen var det naturliga urvalet tänkt att ligga på individnivå, eftersom det är individer som överlever och förökar sig. Det finns därför inget naturligt med att lägga det på andra nivåer. Dessa modifieringar av det naturliga urvalet är dock nödvändiga för att förklara vissa observationer, och därför tvekar man inte att ta till dem.

Här talar Gärdeborn om att man kan ”byta nivå på det naturliga urvalet antingen uppåt eller nedåt”, och menar tydligen att det skulle finnas alternativa förklaringar på olika nivåer. Men det är just den gen-centrerade synen på urvalet som göra att man kan förklara altruism, alltså vad Gärdeborn kallar effekter på gruppnivå; det är alltså inte så att man ger olika förklaringar på olika nivåer, tvärtom. Nyckelbegreppet här är inklusiv fitness.

Gärdeborn tycks fortfarande ha svårt att acceptera att vetenskapliga teorier hela tiden byggs ut och modifieras. Han säger att ”modifieringar av det naturliga urvalet är dock nödvändiga för att förklara vissa observationer”, och då ”tvekar man inte att ta till” nya förklaringar, något han tydligen ser som otillåtet. Varför skulle det vara så? Om inte ren individselektion verkar fungera i det här fallet, får man försöka finna bättre förklaringar – det är ju så här all forskning går till! Vetenskapens dynamik ligger just i att man ständigt utvecklar sina teorier så att de kan förklara verkligheten allt bättre.

Ytterligare aspekter på naturligt urval ger Gärdeborn bekymmer:

Om en förändrad egenskap bevaras, och man kan hitta orsaken till den förbättrade överlevnaden, beror det på ”selektiv evolution” (26). Om en förändrad egenskap bevaras, och man inte kan hitta orsaken till den förbättrade överlevnaden, beror det på ”neutral evolution” (30). På motsvarande sätt förklaras en liten genetisk variation mellan individer med selektiv evolution (31) (eftersom det naturliga urvalet plockar bort ofördelaktiga genvarianter), och en stor genetisk variation med neutral evolution (32) (eftersom neutrala mutationer är resistenta mot det naturliga urvalet).

Men var skulle problemet ligga? Att genvarianter kan breda ut sig i en population antingen genom naturligt urval eller också genom neutral evolution? Det kan visserligen vara svårt att i praktiken avgöra om en viss egenskap spridit sig på det ena eller andra sättet, men båda dessa mekanismer är väl studerade både teoretiskt och experimentellt. De utgår båda två från evolutionsteorins grundelement, så det rör sig inte om några lösa påhitt – inte här heller.

Nästa inlägg: Fitness

Om man vill avgöra om en viss teori är vetenskaplig eller inte finns det en mycket använd tumregel att ta till: falsifierbarhetskriteriet. Det säger att om en teori skall betraktas som vetenskaplig måste det vara möjligt – åtminstone i princip – att visa att den skulle kunna vara falsk. Det är ett annat sätt att säga att den måste vara prövbar. Finns det alltså tänkbara observationer som skulle kunna visa att evolutionsteorin vore felaktig? Nej, säger Anders Gärdeborn, evolutionisterna hittar bara på nya bortförklaringar. Han tar upp tre exempel:

En kanin i prekambrium skulle falsifiera evolutionsläran menar man. Argumentet finns i olika varianter med den gemensamma principen att evolutionsläran förutsäger en evolutionssekvens och avvikelser från denna skulle falsifiera teorin. Men evolutionsläran förutsäger ingenting. Avsaknaden av prekambriska kaniner är ingen evolutionistisk prediktion, det är en evolutionistisk observation. Här rör man ihop begreppen rejält. …

Dessutom finns gott om mekanismer som kan förklara att fossil hittas i andra berglager än dem som förväntas utifrån gällande konsensusevolutionsträd. De kan ha fallit ner i sprickor i berget, de kan ha surfat i geologiska överskjutningar eller så har de hamnat i fel lager genom en process som kallas geologisk ”reworking” (4). Ett annat vanligt trick är att helt enkelt klassa om det felplacerade fossilet så det hamnar i rätt lager (5).

Givetvis är fossilsekvensen en observation; poängen är att vi hittar samma avlagringar på olika lokaler, alltid i samma ordning. Sekvensen visar en logisk utveckling där man kan se hur olika former avlöser varandra, och detta på ett sätt som visar att exempelvis däggdjur evolverats ur tidigare ryggradsdjur. Vi har alltså observationer som är så lagbundna att det är möjligt att göra förutsägelser utifrån lagbundenheten. Vi kan förutsäga att inget däggdjur skall kunna påträffas i lager som ligger under de första ryggradsdjuren; evolutionsteorin förbjuder detta. Teorin säger alltså att vi inte skall hitta några kaniner i prekambriska avlagringar. Det finns inga möjligheter att bortförklara en sådan kanin om den skulle dyka upp.

Anders Gärdeborn menar dock att om ett kritiskt fossilfynd dyker upp, skulle evolutionisterna datera om fossilet eller klassa om det så att det stämmer med teorin. Hans argument är alltså att evolutionsteorin inte är falsifierbar därför att evolutionisterna inte tvekar att ljuga om de tycker det behövs. Vad svarar man på sådant?

***

Gärdeborns andra argument är egentligen två stycken:

”Biologiska universaler” är mitt andra exempel på ambitionen att göra evolutionsläran falsifierbar. Resonemanget säger att eftersom allt liv har ett gemensamt ursprung så delar det vissa universaler såsom den genetiska koden, ett urval av tjugo ”vänsterhänta” aminosyror, dubbellagrade membran etc.

Evolutionsteorin förutsäger inte att det nödvändigtvis måste finnas ”biologiska universalier”, alltså egenskaper som finns hos allt liv. Om vi rent hypotetiskt tänker oss en mycket snabb evolutionsprocess skulle det kunna vara så att den höga förändringstakten suddar ut likheter mellan former som ändå har en mycket avlägsen gemensam stamform. Men det faktum att det faktiskt finns så stora likheter mellan de arter vi känner är mycket svårt att förklara på ett annat sätt än med ett gemensamt ursprung. Nästa argument är detta:

Därför skulle till exempel en blomma utan DNA falsifiera evolutionsläran, menar man. Jag betraktar det som naivt att tro detta. En sådan blomma skulle omedelbart formulera om teorin till att innefatta möjligheten att livet inte har bildats en gång på jorden utan flera, så kallad ”multipel biogenesis”.

Jag känner igen mitt eget exempel här – ”en vitsippa utan DNA”. Poängen med det exemplet var att det är otänkbart att en helt annorlunda typ av liv skulle alstra en livsform som skulle gå att förväxla med en ”vanlig” art. En vitsippa är resultatet av en evolution som skett under vissa bestämda förutsättningar. En alternativ form av liv skulle utvecklas enligt radikalt andra förutsättningar, och det är en omöjlighet att sådant liv skulle utveckla livsformer som är identiska med dem vi känner.

Att det skulle kunna finnas fullständigt annorlunda typer av liv är förstås inte omöjligt; dessa organismer kanske bara är så främmande att vi inte identifierar dem som levande. Det finns inget kontroversiellt med detta – idag pågår forskning som söker efter exotiska livsformer.

***

Så till Gärdeborns tredje exempel:

”Altruism”, d.v.s. handlingar i syfte att hjälpa andra utan någon egennytta, har alltid varit svårt att förklara för evolutionsläran (22). Darwin själv beskrev altruism som något som skulle falsifiera (Darwin använde ordet ”annihilate”) hans teori eftersom det inte kan förklaras med hjälp av det naturliga urvalet. Men hur är det egentligen? Har de exempel på altruism man funnit tillintetgjort evolutionsläran? Icke sa Nicke. Man har hittat på nya mekanismer. Den vanligaste är att man byter nivå för det naturliga urvalet, från individen till gruppen (24). Man säger att det som är bra för gruppens överlevnad väljs ut och fortplantas, och här ryms altruism. Eller så säger man att altruism visar att det finns andra evolutionistiska mekanismer än det naturliga urvalet. Eller så säger man att den altruistiska egenskapen tidigare haft en egoistisk funktion som avvecklats (23).

Det är riktigt att Darwin inte kunde förklara altruism; skälet är att han inte kände till arvets mekanismer, och att populationsgenetiken ännu inte hade formulerats. Alltsedan William D. Hamiltons banbrytande arbeten på 1960-talet har vi dock ”Hamiltons regel” som förklarar många typer av altruism. Det handlar alltså inte om den idag förlegade gruppselektionsteorin som Gärdeborn tycks tro. Hamiltons teori är idag väl belagd, och den bygger helt och hållet på evolutionsteorins grundelement. Så vitt jag vet känner man inte till några exempel på altruistiskt beteende som helt entydigt är till nackdel för givarens möjligheter att fortplanta sina gener till nästa generation. Ett sådant exempel skulle vara extremt svårt att förklara.

Men även om nu Darwin ansåg att altruismen skulle vara en möjlig falsifikation av evolutionsteorin, skulle jag inte själv välja det här exemplet i första hand. Skälet är att beteenden är komplexa fenomen, och jag misstänker att det rent praktiskt skulle vara svårt att göra studier som kunde ge helt glasklara resultat här. De två föregående exemplen på möjliga falsifikationer – kaninen och blomman – är dock tydliga.

Nej, Gärdeborns angrepp på evolutionsteorins falsifierbarhet är inte övertygande; han verkar ju inte ens förstå sina egna argument.

***

Men vad skulle då hända om man fann någon dramatisk falsifiering av en accepterad vetenskaplig teori? Det är en fråga som är värd att ställa. Skulle forskarvärlden vara beredd att förkasta en väl etablerad teori på grund av att ett experiment inte stämmer? Det är inte säkert. Jämför med de aktuella experiment som tycks visa på att neutriner färdas snabbare än ljuset – få fysiker är beredda att kasta hela relativitetsteorin överbord för den sakens skull, utan man letar intensivt efter fel i det kritiska experimentet. Det skall bli oerhört spännande att se vad som händer om nu resultaten står sig; kommer man att kunna modifiera relativitetsteorin, eller måste man byta ut den helt? Framtiden får visa detta. Hur som helst skulle man säkerligen fortsätta att använda även en skadskjuten relativitetsteori fram till dess att man får fram en bättre teori. Det krävs inte att en teori skall vara perfekt för att man skall använda den; det är det ingen som är. Man arbetar efter den bästa teori man har tillgång till.

Om man alltså skulle hitta den omtalade kaninen eller blomman eller något annat som strider mot grundläggande antaganden i evolutionsteorin, är det inte sagt att man kastar hela teorin överbord på en gång. Evolutionsteorin skulle visserligen komma rejält i gungning, men fram till dess att man funnit ett bättre alternativ skulle man nog använda de delar av teorin som verkade pålitliga. Men detta är spekulationer – låt oss hitta kaninen eller blomman först.

Nästa inlägg: Naturligt urval

För att en teori ska anses vetenskaplig måste den göra förutsägelser, ”prediktioner”. Uppfyllelsen av dessa testas i vetenskapliga experiment och observationer. Uppfylls prediktionerna ökar teorin i trovärdighet, men den kan aldrig strikt bevisas.  …  Om däremot prediktionerna inte uppfylls så falsifieras teorin, om man inte hittar på en ny mekanism för att förklara avvikelsen. Men då var det aldrig någon prediktion från början.

Om prediktionerna inte uppfylls falsifieras just den hypotes man testar – men det behöver inte innebära att hela den bakomliggande teorin faller. Har man falsifierat sin prediktion får man formulera nya hypoteser som man också testar. Det är alltså inte så att man kan ”hitta på en ny mekanism för att förklara avvikelsen” och sedan nöja sig med det, som Gärdeborn tycks tro – denna nya hypotes måste givetvis också prövas. Observera också att en falsifikation inte är ett misslyckande, eftersom det betyder att man lyckats göra en hypotesprövning som visat ett klart resultat. Det är svårprövade hypoteser man kan bekymra sig över.

All naturvetenskap – inte bara evolutionsbiologi – bedrivs på det här sättet. Poängen är alltså att hypoteserna inte kan hittas på hur som helst – de måste följa ur teorin (se föregående inlägg), och de måste prövas. Man kan alltså inte hitta på hypoteser hur som helst och sedan vänta sig att bli tagen på allvar, som Anders Gärdeborn tycks tro. Han verkar också anse att det på något sätt är fusk att formulera nya hypoteser när gamla falsifierats. Detta visar sig exempelvis i det citat av Walter ReMine han återger: ”evolutionsläran anpassar sig till data som en dimma anpassar sig till landskapet”. Samma sak kunde sägas om t.ex. partikelfysik eller kvartärgeologi.  All forskning går ut på att man arbetar på att få fram teorier som anpassar sig till data, dvs. till verkligheten. Nej, Anders Gärdeborn har uppenbarligen inte förstått hur naturvetenskaplig forskning går till.

***

För att demonstrera att evolutionsteorin inte kan göra några prediktioner skriver Anders Gärdeborn vidare:

Nu några paralleller från evolutionsteorin. Evolution predikterar gradvisa sekvenser mellan livsformerna, levande eller fossila. Hittas dessa sekvenser säger man att evolutionen är bevisad (11). Men om man inte hittar sekvenserna så uppfinner man en annan typ av evolution, den punkterade jämnvikten, vilken innebär en mekanism att förklara avsaknaden av sekvenser (14). Eller så gör man som Darwin gjorde och hänför de saknade sekvenserna till ett inkomplett fossilmaterial (13). Både sekvenser och avsaknaden av desamma kan alltså förklaras av evolutionsläran. Ingen prediktion har gjorts och ingen falsifiering är möjlig.

Siffrorna hänvisar till en ruta i Gärdeborns bild av evolutionsteorin som har texten ”Hittas sekvenser?” och alternativen ”Ja” och ”Nej”. Det går pilar från dessa alternativ till rutorna ”Neodarwinism (Gradvis)” respektive ”Punkterad jämvikt (Hoppvis)”.

Evolutionsteorins struktur enligt artikeln ”Illusionen om evolutionen”, hämtad från Anders Gärdeborns hemsida.

Nu är saken den att teorin om den punkterade jämvikten inte alls strider mot neodarwinismen – teorin handlar om att evolutionen kan ske med varierande hastighet, inte att den skulle ”hoppa” på något sätt. Den punkterade jämvikten är inte alls någon ”annan typ av evolution” som Gärdeborn tycks tro, utan helt vanlig evolution som följer direkt ur grundförutsättningarna. Jag har försökt förklara detta för Anders Gärdeborn tidigare – till ingen nytta, som det verkar.

Sedan förutsäger evolutionsteorin inte gradvisa sekvenser mellan levande livsformer. De har inte utvecklats ur varandra, utan från gemensamma stamformer. Men det är riktigt att evolutionsteorin förutsäger att det skall ha funnits gradvisa sekvenser mellan livsformerna. Eftersom de allra flesta arter som evolverats nu är utdöda, och eftersom det fossila arkivet är synnerligen ofullständigt, kan vi dock inte vänta oss att finna kompletta serier av föregångare. Särskilt inte om vi intresserar oss för vad som hände för mycket länge sedan.

Men vad förutsäger då evolutionsteorin om fossilserien? Den säger att yngre former skall ha utvecklats ur äldre former som finns längre ner i lagerföljden – ju längre ned i lagren vi går, desto mer borde fynden skilja sig från dagens former. Den säger också att vi skall återfinna samma lagerföljd på olika platser. Detta är också vad vi ser. Teorin säger inte något bestämt om med vilken hastighet evolutionen sker, bara att den skall ske gradvis. Darwin var själv inne på att förändringar kunde slå igenom snabbare om livsbetingelserna ändrade sig än om mer konstanta förhållanden rådde. Detta är också väl belagt idag, både teoretiskt och experimentellt. Prediktionen blir alltså att vi skall finna fossil som inte kan förväntas bilda kompletta serier, men att de fossil vi faktiskt finner skall gå att ordna i evolutionära sekvenser – precis vad vi ser.

***

Nästa försök att visa att evolutionen inte kan göra prediktioner gäller systematikens uppbyggnad:

Några evolutionsbiologer tar till ”nästlade hierarkier” som evolutionsbevis. Med detta menas att arterna kan sorters i grupper som i sin tur kan sorteras i grupper på många olika nivåer. Inom biologin kallas dessa nivåer för domäner, riken, stammar, klasser, ordningar, familjer, släkten och arter. Och förvisso borde en evolution leda till denna struktur, och då den observeras talar man om en ”harmonisk evolution” (17).

Att det bara skulle vara ”några evolutionsbiologer” som ”tar till” de nästlade hierarkierna som belägg för evolutionen var en nyhet för mig – jag känner inte till någon som inte gör det. I själva verket var det inte minst evolutionsteorins förklaring till de observerade hierarkierna som gjorde att teorin slog igenom så snabbt; man fick en naturlig förklaring på något man tidigare inte kunnat förstå. Begreppet ”harmonisk evolution” är också nytt för mig, liksom för de kollegor jag har frågat. Var har Gärdeborn fått det ifrån? Vi läser vidare:

Problem uppstår dock då man inser att man kan skapa olika nästlade hierarkier beroende på vilka egenskaper eller organ man studerar. Man kan bygga en hierarki utifrån arternas generella uppbyggnad (morfologi), en annan utifrån hur ögat är uppbyggt, en tredje utifrån aminosyresekvensen hos hemoglobin och så vidare i stort sett i oändligheten. En del av dessa kan överensstämma med varandra, men inte alla. Eftersom evolutionister ser de nästlade hierarkierna som resultat av arternas utveckling uppstår ett jätteproblem: Man får olika släktlinjer, ”fylogenier”, beroende på vilken egenskap eller vilket organ man bygger upp sin nästlade hierarki utifrån.

Detta är korrekt så långt att det faktiskt kan vara svårt att få olika fylogenier att stämma i alla delar. Skälet är att mutationer är slumpartade (helt enligt teorins grundförutsättningar) vilket gör att evolutionsprocesser är svåra att rekonstruera och i princip omöjliga att förutsäga. Emellertid ger dagens molekylärbiologiska metoder möjligheter att samtidigt analysera många gener, vilket ger en väsentligt ökad precision i modellerna. Då stämmer också fylogenierna mycket bättre med varandra, någon jag påtalat tidigare. Anders Gärdeborn verkar dock omedveten om detta, och anser istället att biologerna hittar på en mängd bortförklaringar:

Men nu slår den evolutionistiska uppfinningsrikedomen till med full kraft. Man har kommit på en hel uppsjö av mekanismer för att förklara dessa avvikelser. Egenskaper kan avvecklas eller ersättas (21), egenskaper kan ligga genetiskt latenta för att senare reaktiveras (kallas ”masking”/”unmasking” (20)), egenskaper kan genetiskt ”hoppa” mellan släktlinjerna (kallas ”laterala överföringar” (19)) eller så evolverar olika organ helt enkelt olika fort (kallas ”mosaikartad evolution” (18)). Denna mosaikartade evolution kan också tas till för att förklarar avsaknaden av utvecklingssekvenser (15), när förväntan är att finna den harmoniska evolutionens sekvenser (12).

Att egenskaper kan avvecklas är knappast något märkligt påhitt – om livsbetingelserna ändras kan selektionstrycket för en egenskap upphöra, och då kommer den att tillbakabildas med tiden. Likaså kan en avvecklad funktion ersättas av en annan. Anders Gärdeborn skriver själv på sid. 114 i sin bok Intelligent skapelsetro:

Att organ kan avvecklas innebär inga konstigheter i ett skapelsescenario heller. Kanske kunde både pingvinen och strutsen flyga i Guds ursprungliga skapelse, men har genom mutationer förlorat den möjligheten?

Gärdeborn verkar alltså vara helt med på att pingvinvingen kan ha omformats från vinge till fena, så var ligger problemet med att funktioner kan avvecklas och ersättas?

Att genetiska egenskaper kan ligga latenta för att senare reaktiveras – s.k. atavismer – är välkänt och inte något märkligt.

Inte heller lateral genöverföring är något påhitt – det är ett välstuderat fenomen som inte är det minsta mystiskt.

Att organ kan evolvera med olika hastighet, ”mosaikartad evolution”, är väl knappast heller så konstigt. Evolutionen styrs av det selektionstryck som råder för tillfället, och varför skulle det alltid vara detsamma för alla funktioner? Att alla organ skulle utvecklas lika fort är ingenting man kan vänta sig – varför skulle det vara så? Det är kanske detta Anders Gärdeborn menar med ”harmonisk evolution”? Men utan närmare upplysning om vilka organ det gäller, och vad som menas med ”olika fort”, är det inte lätt att vänta sig något alls.

Det är svårt att begripa att Anders Gärdeborn på det här sättet kan ta välkända och väl belagda fenomen och påstå att de skulle vara lösa påhitt. Han visar bara att han borde läsa på sin evolutionsbiologi bättre.

Nästa inlägg: Är evolutionsteorin falsifierbar?

Argumentet att evolutionsteorin inte skulle vara falsifierbar och därmed ovetenskaplig har Gärdeborn tagit upp i sin bok, och det har redan diskuterats i bloggseriens sista inlägg. Med hänvisning till diskussionen i serien skriver han i sin avslutande kommentar:

Min kritik mot evolutionsläran har inte fokuserat sig på någon särskild påstådd evolutionär mekanism, utan mer på att naturen alltid förklaras evolutionistiskt, oavsett vad vi hittar.

Det här är bra svårt att tro på. Anders Gärdeborn ägnar i själva verket en stor del av sin bok Intelligent Skapelsetro åt att försöka vederlägga olika evolutionära mekanismer. Han påstår exempelvis att fossila mellanformer inte har återfunnits, trots att de borde finnas enligt teorin; han menar evolutionsteorin inte kan förklara den snabba uppkomsten av komplexa former i den kambriska explosionen; att teorin om punkterad jämvikt inte kan förklara diskontinuiteter i utvecklingen, och att evolution via naturlig selektion är en omöjlighet. Han hävdar vidare att evolutionsteorins mekanismer inte kan förklara uppkomsten av ”information”, han säger att teorin felaktigt förutsäger existensen av stora mängder ”icke-kodande DNA”, och han säger att de positiva mutationer som evolutionsteorin vilar på är orimligt osannolika.

Nu hade Gärdeborn knappast lagt så mycket möda på att försöka falsifiera evolutionsteorins mekanismer om han i själva verket inte ansett dem vara falsifierbara. Jag undrar om det inte handlar om räven och rönnbären här – eftersom hans sakargument fungerar så dåligt byter han nu spår och fokuserar på vetenskapligheten hos evolutionsteorin i stället.

***

Anders Gärdeborn bygger sin kritik på att evolutionsteorin skulle ha ett smörgåsbord av olika förklaringsmodeller som man kan ta till när det passar – fungerar det inte med den ena så går det väl med den andra. Han skriver i sin artikel:

Evolutionsläran är ett smörgåsbord av olika mekanismer som kan förklara allt man hittar i naturen. Oavsett vad man upptäcker så uppfinner man en evolutionistisk mekanism som kan förklara det.

Nu är det så med all vetenskap att man hela tiden ställer upp nya hypoteser för att förklara fenomen man inte förstår. Men hypoteser kan man inte hitta på hur som helst – de måste följa ur den bakomliggande teorin, och de måste prövas. Biologin skiljer sig inte från andra vetenskaper.

Man ser att Gärdeborn använder ordet ”uppfinner” här, och det är helt klart att han menar att biologerna hittar på förklaringar som det passar och drar till med vad som helst, bara det kan rädda ansiktet på evolutionsteorin. Detta betyder att forskarvärlden skulle ägna sig åt konsekvent och storskaligt bedrägeri. Själv skulle jag då vara en lögnare som ingår i en global konspiration – det är bra starkt. Man kunde åtminstone vänta sig att han skulle försöka belägga den här gigantiska konspirationen på något sätt, men det gör han inte. Skälet är enkelt; den finns inte.

***

Anders Gärdeborn skriver om sin artikel:

Artikeln diskuterar inte trovärdigheten hos de enskilda evolutionistiska mekanismerna, eller rätterna på smörgåsbordet. Poängen är en helt annan, nämligen att evolutionsläran saknar struktur, den gör inga förutsägelser och den går inte att falsifiera. Den består av en hink med möjliga förklaringar som får användas helt fritt beroende på hur data ser ut. Nya fynd testar aldrig evolutionsteorin. De testar evolutionisternas uppfinningsrikedom.

Det är svårt att begripa att man kan döma ut hela evolutionsteorin utan att diskutera ”trovärdigheten hos de enskilda evolutionistiska mekanismerna” – i själva verket står och faller teorin med trovärdigheten hos mekanismerna.

Att evolutionsteorin skulle sakna struktur och bestå av ”en hink med möjliga förklaringar” vill Gärdeborn påvisa med den här bilden:

Evolutionsteorins struktur enligt artikeln ”Illusionen om evolutionen”, hämtad från Anders Gärdeborns hemsida.

Vi ser ett antal rutor och ett antal pilar. Som biolog river man sig skallen när man ser detta; det här är inte evolutionsteorin som jag känner den. Siffrorna hänvisar till Gärdeborns text, inte till några referenser till den vetenskapliga litteraturen, som man kanske kunde tro. Sådana referenser saknas helt i artikeln.

Låt oss se på exempelvis den gröna rutan näst längst till höger. Texten frågar ”Finns naturligt urval på individnivå?” och ger sedan alternativen ”Ja” eller ”Nej”. Svaret ”Nej” är förbluffande; har någon hört talas om selektion som inte sker på individnivå? Inte jag i alla fall. Ett antal pilar pekar sedan på de gula rutorna, som då skulle beteckna de olika bortförklaringar vi ”evolutionister” skulle kunna ta till lite som det passar, som rätter på smörgåsbordet. Här finns selektion på ”Individnivå” och ”Gen- eller gruppnivå” som separata alternativ, vilket är felaktigt. Vad det handlar om är att selektion ofta kan beskrivas som en individselektion med ett inslag av genselektion (släktskapsselektion).

Begreppet ”gruppselektion” är en historia för sig. Det var tidigare en vanlig tanke, men den avlivades 1966 av George C. Williams i hans nu klassiska bok Adaptation and Natural Selection: A Critique of Some Current Evolutionary Thought. Även om det fortfarande finns förespråkare för tankar av det här slaget (1), kan man betrakta gruppsektionsteorin som avskriven idag. Anders Gärdeborn är uppenbarligen ett halvt århundrade efter sin tid; det var inte mycket som var rätt i de här rutorna.

Det är knappast bättre beställt med de andra delarna av bilden. Vem som än har ritat den – Anders Gärdeborn, Walter ReMine (som Gärdeborn bygger sin artikel på) eller någon annan – har vederbörande grundligt missförstått evolutionsteorin. Bilden återger inte evolutionsteorins uppbyggnad, den visar kreationistiska missuppfattningar om evolutionsteorin. Jag återkommer i fortsättningen till andra delar av den här bilden.

***

Låt oss istället vända oss till den evolutionsteori vi biologer faktiskt arbetar med, istället för den parodi Anders Gärdeborn bjuder på. Teorin bygger i grund och botten på ärftlighet, variation och differentiell reproduktion, alltså på att individer i en population har olika stor reproduktionsframgång. Via olika mekanismer (naturlig selektion, sexuell selektion eller neutral drift) kommer frekvenserna av olika gener i populationen ändras med tiden. Vidare uppkommer nya och förändrade gener hela tiden genom olika typer av mutation. Samtliga dessa faktorer är väl studerade både teoretiskt och experimentellt, så det handlar inte om några spekulationer här.

Alla evolutionära förklaring går tillbaka på denna grund – ingen evolutionsbiologisk hypotes får vara oförenlig med dessa förutsättningar. Så visst finns här struktur, en mycket tydlig sådan. Det går sannerligen inte att fritt plocka i något sorts smörgårdsbord, som Anders Gärdeborn tydligen föreställer sig. Jämför detta med ”teorin” om intelligent design, där en odefinierad designer/skapare/gud gör lite som han/hon/den har lust till – här finns ingenting att utgå från, så här finns verkligen ett obegränsat smörgåsbord av möjliga förklaringar.

Nästa inlägg: Prediktioner

Noter
1) Härom året publicerades en uppmärksammad artikel som argumenterade för ”multinivåselektion”, en variant av gruppselektionsteorin:

Nowak, M. A. et al. (2010): The evolution of eusociality.  Nature 466: 1057-1062.

Denna artikel fick mycket skarp kritik i ett antal kommenterande artiklar i Nature den 24 mars 2011:

Patrick A. et al. (2011): Inclusive fitness theory and eusociality. Nature 471; doi:10.1038/nature09831

Boomsma, J.J. et al. (2011): Only full-sibling families evolved eusociality. Nature 471; doi:0.1038/nature09832

Strassmann, J.E. et al. (2011): Kin selection and eusociality. Nature 471; doi:10.1038/nature09833

Ferriere, R. and Michod, R.E. (2011): Inclusive fitness in evolution. Nature 471; doi:10.1038/nature09834

Allen Herre, E. and Wcislo, W.T. (2011): In defence of inclusive fitness theory. Nature 471;  doi:0.1038/nature09835

Med detta i åtanke så är det viktigt att kunna följa dessa fiskar och se om och hur de klarar en gradvis höjning av temperaturen men även att klura ut vad det är som gör att de klarar sig i denna för oss extrema miljö. Hur fungerar t. ex näringsupptag i en tarm som har temperaturer under minusstrecket och vad händer egentligen fysiologiskt när temperaturen stiger. Med oss från Göteborg hade vi därför förutom en massa provrör och annat, en Ussingkammar-utrustning.

I dessa kan man montera in en tarm och hålla den vid liv in vitro i flera timmar. I kammaren kan man sedan mäta näringsupptag och andra parametrar som avslöjar tarmens hälsa och därmed till viss del även hälsan hos fisken tarmen satt i. Dessa data tillsammans med prover på bl. a blod, plasma, gäl- och levervävnad väntar nu på oss och vidare analys i vintermörka Göteborg.

Michael Axelsson, Albin Gräns, Fredrik Jutfelt,  Malin Rosengren
Göteborgs universitet
Zoologiska institutionen

Denna del beskriver projektet som fokuserade på hematokritförändringarna under stress (naturlig bloddoping) och effekterna av detta på det kardiovaskulära systemet. Nästa inlägg kommer att beskriva den tredje delen av projektet där Malin och Fredrik tittade på temperatureffekter på tarmbarriärfunktioner

Tillsammans med sälarna leder borcharna ligan över djur som snabbt kan öka sin hematokrit (andelen röda blodceller i blodet) på naturlig väg under perioder av arbete eller stress. Tidigare studier har visat att borcharna kan dubbla sin hematokrit från ca 15 till över 30%. Som jämförelse har människan har ca 45% röda blodceller i blodet och kan öka hematokriten marginellt vid stress.

De röda blodcellerna innehåller hemoglobin som binder syre och gör att vi kan transportera syre till kroppens olika delar. Om vi vill öka den syretransporterande förmågan för att t.ex. kunna springa fortare och längre så måste vi öka transportförmågan. Detta kan man göra genom att pumpa mer blod, dvs öka hjärtminutvolymen, eller öka mängden hemoglobin. Vi kan göra detta på naturlig väg genom att t.ex. träna på hög höjd eller bo i s.k. höghöjdshus då stimuleras nybildning av röda blodceller. Man kan också göra detta genom att injicera EPO (erytropoetin), som stimulerar bildning av röda blodceller eller så kan man ta blodtransfusioner där man tillför röda blodceller, detta kallas ju inom sporten bloddoping.

Varför har vi då inte naturlig ännu högre andel röda blodceller? Problemet är att när man ökar antalet röda blodceller ökar man också blodets viskositet vilket i sin tur ger en ökad belastning på hjärtat. Mjälten har en viktig funktion hos en del djur (inklusive människan), den kan lagra röda blodceller och vid situationer där djuret behöver en ökad syreupptagningsförmåga dras mjälten ihop och de röda blodcelleran kommer ut i cirkulationen. Mest extrem i detta avseende är en del sälarter och borcharna (kanske även andra fiskarter) men hur detta påverkar för hjärtkärlsytemt vet man inte i detalj bara att det borde öka blodets viskositet och belastningen på hjärtat.

För att studera detta delade vi upp fiskarna i två grupper, i den ena opererade vi bort mjälten vilket förhindrar ökningen av hematokriten under stress, fiskarna i den andra gruppen sham opererades, dvs. de behandlades på samma sätt men mjälten togs inte bort. I båda grupperna sattes en kateter in i en av gälbågarna så att vi kunde mäta blodtrycket och ta blodprover, fiskarna intrumenterades också med en  flödesprob runt aortan för att vi skulle kunna mäta hjärtminuvolymen.

Fiskarna placerades sedan i resiprometerar där vi kontinuerligt kunde följa deras syreförbrukning.

Efter ett dygn mätte vi syreförbrukning, hjärtminutvolym, blodtryck och tog ett blodprov för senare mätning av hemoglobinkoncentrationen. Sedan stressade vi fiskarna i 15 minuter och mätte förändringarna i syreförbrukning,  blodtryck, hjärtfrekvens och hjärtminutvolym och tog även ett blodprov för hemoglobinkoncentration.

Vi håller på att analysera dessa data men det ser ut som de hypoteser om hur hjärtkärlsytemet skulle påverkas  av kraftigt förhöjda mängder röda blodceller stämmer. De fiskar som inte kunde öka sin andel röda blodceller kunde heller inte öka sin syreupptagningsförmåga lika mycket men samtidigt påverkades blodtrycket mindre vilket innebär att deras hjärta belastades mindre.

En anledning till att borcharna har denna extrema förmåga är antagligen att de lever i extremt kallt vatten, -1.9C under stora delar av året. Ju kallera en vätska är ju högre viskositet, detta gäller även blodet och genom att justera andelen röda blodceller efter behov kan de kompensera för kylans effekt på viskositeten. Människan har i likhet med andra däggdjur en hög kroppstemperatur, som inom visa intervall är oberoende av omgivningen, vi har en hög metabolism, dvs ett stor behov av syre och har också en relativt konstant hög hematokrit. Sälarna utmärker sig genom att kunna varierar sin hematokrit mer än andra däggdjur och detta har med deras dykförmåga att göra, det kan ju inte ta med sig syre i tuber utan måste lagra syre bundet i de röda blodcellerna eller i vävsnaden.

Michael Axelsson, Albin Gräns, Fredrik Jutfelt,  Malin Rosengren
Göteborgs universitet
Zoologiska institutionen

Hon berättar om vad boken handlar i ett klipp på Youtube

Dagens naturvetenskap påminner inte så lite om ett hantverk – det är i mycket en praktisk syssla. Man testar olika förklaringsmodeller för att se om de håller, och om de inte gör det så söker man efter nya. Skillnaden mot ett hantverk ligger i att forskare försöker sammanställa sina förklaringsmodeller i ett logiskt sammanhängande system av generella samband och övergripande modeller. Dessa samband måste dock alltid ha stöd i den praktiska erfarenheten. Eftersom man hela tiden utgår från praktiken kan man bara studera fenomen som tydligt går observera och att mäta. Detta innebär att eventuella andliga krafter så att säga går under radarn – de skulle kunna finnas, men vi har inte metoder att studera dem.

Det här sättet att se på vetenskap kallas metodologisk naturalism (eller metodologisk materialism), och uppenbarligen är Phillip Johnson helt okunnig om att forskning går till på det här sättet. Han diskuterar bara den filosofiska (även metafysiska eller ontologiska) naturalismen, en position som säger att bara kan existera s.k. naturliga förklaringar på allting, och därmed utesluter alla andra möjliga förklaringar. Jag har aldrig träffat någon kollega som har den här åsikten. På sidan 83 i Darwin on Trial läser vi:

A variety of terms have been used in the literature to designate the philosophical position I call scientific naturalism. For present purposes, the following terms may all be considered equivalent: scientific naturalism, evolutionary naturalism, scientific materialism, and scientism. All these terms imply that scientific investigation is either the exclusive path to knowledge or at least by far the most reliable path, and that only natural or material phenomena are real. In other words, what science can’t study is effectively unreal (min kursivering).

Observera den kursiverade formuleringen. Här likställer Johnson den filosofiska naturalismen med den metodologiska naturalismen. Alltså skulle synen att vetenskapen skulle vara den enda vägen till kunskap vara ekvivalent med synen att vetenskapen skulle vara den mest tillförlitliga vägen till kunskap. Men skillnaden är enorm – den första synen säger att vetenskapen i princip kan förklara allt, den andra synen är öppen för att det skulle kunna finnas andra typer av förklaringar. Den första synen utesluter religion, den andra synen är öppen för den. Johnsons resonemang är rena bedrägeriet. På samma sida läser vi:

Naturalism assumes the entire realm of nature to be a closed system of material causes and effects, which cannot be influenced by anything from ”outside.” Naturalism does not explicitly deny the mere existence of God, but it does deny that a supernatural being could in any way influence natural events, such as evolution, or communicate with natural creatures like ourselves. (sid. 83)

Detta stämmer inte. På 1920-talet visade partikelfysikens och kvantmekanikens framsteg att världen inte är ett slutet system av orsak och verkan, utan att det finns en absolut slump på elementarpartiklarnas nivå ¹. Det finns alltså fenomen som aldrig går att förutsäga, och därmed öppnas dörren för en gud som skulle kunna styra evolutionen genom att exempelvis påverka vilka mutationer som inträffar. Detta skulle vi i så fall aldrig kunna upptäcka. Vidare skulle en gud också kunna påverka våra tankar och känslor utan att vi vetenskapligt skulle kunna påvisa det – eftersom vi vet oerhört lite om hur våra tankar uppstår är något sådant inte möjligt idag. Men om vi en dag skulle förstå tankeprocesserna, och det skulle visa sig att de var beroende av processer på partikelnivån, skulle vi ändå aldrig helt kunna spåra tankarnas ursprung.

Åsikten att evolutionen är gudomligt styrd kallas teistisk evolutionism, och den är officiell doktrin i bl.a. Katolska kyrkan. Eftersom den stödjer sig på en gud med obekanta egenskaper och avsikter är den inte prövbar och därmed vetenskapligt ointressant, men det går samtidigt aldrig att bevisa att den skulle vara falsk. Den som vill tro att evolutionen är gudomligt styrd är alltså fri att göra det, utan att riskera smäll på fingrarna från vetenskapen. Johnsons påstående att ”naturalismen” helt utesluter gudomlig påverkan är alltså falskt. Återigen försöker han lura läsaren. Vi går till sidan 88:

It is easy to see why scientific naturalism is an attractive philosophy for scientists. It gives science a virtual monopoly on the production of knowledge, and it assures scientists that no important questions are in principle beyond scientific investigation. The important question, however, is whether this philosophical viewpoint is merely an understandable professional prejudice or whether it is the objectively valid way of understanding the world. That is the real issue behind the push to make naturalistic evolution a fundamental tenet of society, to which everyone must be converted.

Här förstår man slutligen vart Johnson vill komma (om man inte gjort det tidigare). Han försöker trolla bort det faktum att naturvetenskapen inte anser sig kunna förklara allt, och att den inte utesluter Guds existens. Denna öppenhet passar honom inte. Genom ett resonemang som grundar sig på felaktigheter och betydelseglidningar vill han visa att naturvetarna anser sig ha monopol på kunskap, och att de strävar efter att omvända alla till ”naturalismen”, en sorts absolutistisk, ateistisk naturalism. Rena konspirationsteorin, med andra ord. Och rena fantasier.

Men varför ägnar sig Phillip Johnson den här hopplösa mentala gymnastiken? Förklaringen är nog ganska enkel. Eftersom hans syn på evolutionen kolliderar med den etablerade vetenskapen har han ett problem. Det förvärras ytterligare av att hans argument mot evolutionsteorin är oerhört svaga, något som har demonstrerats gång efter annan. Bättre då att misstänkliggöra ”evolutionisterna” så de tappar i trovärdighet; ett gammalt, väl beprövat retoriskt grepp. Och det fungerar. Darwin on Trial har sålts i hundratusentals exemplar under åren, och många okritiska läsare tror helt uppenbart på vad Johnson har skrivit.

***

Föreningen Genesis arbetar för att sprida skapelsetro i Sverige. På sin hemsida skriver man om föreningens syn på vetenskap under fliken ”Om oss”. Under rubriken ”Vad vi tror om vetenskapen” säger man sig ha en positiv syn på vetenskapen, men med reservationer; man avvisar ”Materialistisk vetenskap, det vill säga den vetenskap som startar med att utesluta Gud”. Avsnittet avslutas sålunda:

Vi betonar att föreningen Genesis är en ivrig anhängare av förutsättningslös vetenskap. Däremot är vi emot naturalism, det vill säga den vetenskap som börjar med antagandet att Gud inte finns.

Den ”naturalism” man här talar om känns igen som Phillip Johnsons fantasifoster. Den etablerade naturvetenskap som faktiskt bedrivs världen över förnekar inte att det skulle kunna finnas någon gud – den är helt förutsättningslös i det avseendet. Föreningen Genesis baserar sin vetenskapssyn på en lögn.

Hur har det kunnat gå så illa? Visserligen kanske textens författare inte har personlig erfarenhet av naturvetenskapligt forskningsarbete, men den vetenskapsfilosofiska litteraturen gör det fullständigt klart att vetenskapen inte utesluter en gud ². Det finns också populärvetenskaplig litteratur som gör samma poäng. Det faktum att troende forskare inte har några som helst problem med exempelvis evolutionsteorin borde väl också stämma till eftertanke.

Man kan fundera över varför man i föreningen Genesis accepterat Phillip Johnsons undermåliga resonemang rakt av. Kanske beror det på att det inte räcker att vetenskapen kan acceptera en gud i största allmänhet, kanske kräver man att vetenskapen skall acceptera just den bibelläsning man utgår från i föreningen Genesis? I så fall uppstår naturligtvis en frontalkollision med vetenskapen. I det läget känns det antagligen bättre att betrakta forskarna som trångsynta och intoleranta än att tvingas inse att den bibeltolkning man gör är vetenskapligt orealistisk.

Noter:

1) En lättläst artikel om kvantmekaniken och slumpen kan rekommenderas:

Danielsson, U., 2001. Kvantmekanikens absoluta slump. Forskning och Framsteg 3: 30-33

2) En trevlig och lättläst introduktion till vetenskapsfilosofin är:

Thurén T. Vetenskapsteori för nybörjare (andra upplagan). Liber, 2007.

CredoAkademins direktor Stefan Gustavsson har skrivit det svenska förordet, och han inleder med följande ord:

En fördomsfull person fäller sin dom i förväg, innan man har tillräcklig kunskap om det som ska bedömas.

Bemötandet av intelligent design (ID) har i svensk debatt varit just fördomsfullt. Snabbt har etiketten ”kreationism” klistrats dit, och ID har sedan kunnat avvisas som en teori byggd på bokstavlig bibeltolkning och förutbestämda dateringar av universum och människan.

Debatten kring ID har inte varit särskilt intensivt här i Sverige, men själv har jag skrivit om ID upprepade gånger (se här, här, här och här). Och inte bara jag har reagerat; exempelvis har Per Kornhall givit en initierad kritik av ID i sin bok Skapelsekonspirationen (2008). Däremot har jag inte sett att svenska ID-förespråkare har svarat på kritiken med några goda argument; man har mest hejat på den amerikanska ID-rörelsen och verkar okritiskt ha svalt deras argument med hull och hår. Är det några som skulle sakna tillräckliga kunskaper i frågan verkar det snarast ID-förespråkarna. Men visst är det bekvämt för Stefan Gustavsson att summariskt avfärda ID-kritiker som fördomsfulla och okunniga – han slipper bemöta en massa jobbiga argument. Han skriver vidare:

ID som rörelse står på två ben. Det första benet är ifrågasättandet av evolutionsteorin i dess naturalistiska utformning; har den verkligen tillräcklig förklaringsförmåga för de fenomen vi iakttar? Fallet Darwin blev startskottet till denna första gren av ID och har lagt grunden för en vetenskaplig kritik av evolutionsteorin.

Man undrar vad ”tillräcklig förklaringsförmåga” skulle betyda – ingen vetenskap kan ge kompletta och fullständiga förklaringar, så lägger man bara ribban för ”tillräcklig förklaringsförmåga” högt nog, finns det ingen vetenskap som duger. Vad det handlar om är att en teori skall ge användbara förklaringsmodeller, och här står evolutionsteorin helt utan konkurrens. Intelligent design finns över huvud taget inte med på planen.

Den ”vetenskapliga kritik” av evolutionsteorin Gustavsson talar om syftar antagligen på Michael Behes argument om irreducerbar komplexitet. Det argumentet håller inte. Kanske tänker han också på William Dembski, som han kommer till senare i texten:

Det andra benet är det positiva alternativet till naturalistisk evolution, nämligen intelligent design. Här är William Dembski den ledande teoretikern, som har arbetat fram en möjlig modell för att identifiera design.

Här kan man fundera över uttrycket ”möjlig modell”. Gustavsson syftar troligen på det ”förklaringsfilter” som Dembski föreslog i boken The Design Inference: Eliminating Chance through Small Probabilities från 1998. Ingen – inte heller han själv – har sedan dess lyckats använda filtret till att förklara någonting alls. Han introducerade också begreppet ”specificerad komplexitet” som emellertid ännu (efter 13 år) inte fått någon helt klar definition. Dembski har heller inte kunnat visa på något sätt att mäta den här specificerade komplexiteten, så begreppet är vetenskapligt helt oanvändbart. Att säga att han har en ”möjlig modell” att erbjuda är definitivt att överdriva – ingenting tyder heller på att de grundläggande bristerna i hans arbete skulle vara möjliga att övervinna. Hans modell är ungefär lika ”möjlig” som den bekanta snöbollen i helvetet.

***

Den som läser Fallet Darwin kommer säkert att uppfatta boken som välskriven och övertygande, detta förutsatt att man inte vet alltför mycket om biologi eller vetenskapsfilosofi. Den som är hemma i kreationistlitteraturen kommer att känna igen rader av utnötta kreationistargument. Den vetenskapsfilosofiskt bevandrade kommer att notera att Johnson inte skiljer mellan metodologisk naturalism (vetenskap som inte utesluter Gud) och filosofisk eller ontologisk naturalism (vetenskap som utesluter Gud). Alla forskare jag känner arbetar efter den metodologiska naturalismen, som alltså inte utesluter övernaturliga krafter; detta är normal vetenskap. Tror man på Johnson arbetar naturvetare istället efter en ”naturalism” som utesluter Gud. Han resonemang på den här punkten är rent ohederligt.

Den här poängen har verkligen gått hem – många skapelsetroende tror verkligen att naturvetenskapen, och då särskilt evolutionsbiologin, har en ateistisk agenda. Men naturvetenskapen tar inte ställning till religiösa frågor, även om enskilda forskare förstås kan göra det. De flesta kristna här i världen har inga problem att få ihop tro och vetenskap. En strängt bokstavstrogen bibelläsning kan dock komma i konflikt med vetenskapens resultat, och enligt Phillip Johnson beror alltså detta på att vetenskapen strävar att undergräva religionen. En av dem som gått i den här fällan är Anders Gärdeborn, som i sin bok Intelligent Skapelsetro anammat Johnsons ”naturalism”, och ser evolutionsbiologin som i grund och botten religionsfientlig. Vilket den alltså inte är.

Vad som skiljer Phillip Johnson från andra evolutionskritiker är att han är en högt utbildad jurist, vilket – enligt honom själv – ger honom en särskild skicklighet i att analysera logiska resonemang och att avslöja ologiskt tänkande. En annan jurist, Thomas C. Sager, har dock detta att säga om Johnsons argumentation:

In supporting the client, the lawyer may use any ethical means available. It is perfectly ethical for a lawyer to make ad hominem attacks on the opposing witnesses, to present incomplete information to a jury, to bring in irrelevant data, and of course use a wide panoply of rhetorical skills and tricks. Science, obviously, has different goals. But the lawyer’s orientation should be kept in mind when analyzing Johnson’s book, because he is a lawyer, he has titled his subject a trial, he pursues it as a trial, and his job is to prosecute Darwinism. Lots of things are ”fair,” from his point of view.

Och det är verkligen en rättegång mot Darwin som Johnson vill inscenera; han är själv domare, åklagare och också försvarsadvokat, låt vara en påtagligt oengagerad sådan. Han skyr inga medel – han radar upp felaktigheter, retoriska tricks och vilseledande citat. Inte ens logikens regler gäller i alla lägen. Det är svårt att veta om felaktigheterna beror på bristande kunskaper eller om det rör sig om rena lögner; jag skulle dock inte vara villig att gå i god för Johnsons heder. Den som vill läsa en detaljerad kritik av boken kan se här, här, här, här, här, här och här.

***

Stefan Gustavsson skriver i sitt förord att ”En utmärkt introduktion för den som seriöst vill bedöma ID-rörelsen och vad den står för är att läsa Phillip Johnsons klassiska bok Fallet Darwin”. Nej, det är att börja i fel ände. Det står fullständigt klart att ID uppstod som ett sätt att försöka få in skapelsetro som ett alternativ till evolutionsbiologi i den amerikanska skolundervisningen i ett läge när man misslyckats med att få in den s.k. vetenskapliga kreationismen. Mannen bakom den här taktiken var just Phillip Johnson, och han har faktiskt själv bekräftat saken:

Our strategy has been to change the subject a bit so that we can get the issue of intelligent design, which really means the reality of God, before the academic world and into the schools.

Den som vill läsa mer om ID-rörelsens bakgrund och metoder rekommenderas boken Creationism’s Trojan Horse: The Wedge of Intelligent Design (utgiven 2004; utökad upplaga 2007) av Barbara Forrest och Paul R. Gross. Per Kornhalls bok Skapelsekonspirationen kan rekommenderas också här.

Under de 20 år som gått sedan ”teorin” om intelligent design lanserades har den visat sig vara fullständigt oanvändbar; inte ett enda solitt vetenskapligt resultat har presenterats. Däremot har ID en stor retorisk potential. Otaliga troende utan sakkunskap har förletts att tro att ID faktiskt är ett vetenskapligt alternativ till evolutionsteorin, och att det bara är de ateistiska darwinisternas motstånd som gör att den inte accepteras. Stefan Gustavsson beklagar sig över kritiker som förhastat avfärdat Johnsons bok; jag ser det som ett större problem att det finns så många skapelsetroende som helt okritiskt accepterat den.

Det är lite trist att CredoAkademin har valt att lägga sina resurser på att översätta just den här boken – den bidrar inte på något konstruktivt sätt till diskussionen om förhållandet mellan vetenskap och religion. Den som skulle vara intresserad av att läsa Phillip Johnsons Darwin on Trial kan för övrigt ladda ner den gratis från nätet.

Giant Antarctic Isopod (Glyptonotus antarcticus)

EKG-elektroder på plats under skalet

Nu är forskningen avslutad och här kommer en beskrivning av vad vi gjort under de fem veckor vi varit på Antarktis. Det tog nästan 10 dagar innan vi kunde komma ut på isen och fånga fisk. Under tiden satte vi upp utrustningen nere i akvariesystemet och pratade med basens yrkesdykare. De var hjälpsamma och ville gärna samla in jättegråsuggor när de dök viket gjorde att vi kunde få in tillräckliga mängder för ett av delprojekten. I denna delen av beskrivningen av vår forskning fokuserar vi på jättegråsuggorna.

Glyptonotus antarcticus

Forskningen vi gör på jättegråsuggorna handlar om klimateffekter. Vi testar hur de tål uppvärming och havsförsurning, d v s ökad koldioxidhalt i vattnet. Under tre veckor har de levt i akvarier med en av fyra behandlingar: normala förhållanden (-1,4° C), Värme (4° C), havsförsurning (-1,4° C och hög koldioxidhalt) samt kombinationen av värme och kolodioxid (4° C och hög koldioxidhalt). Efter denna acklimeringsperiod har vi mätt deras ämnesomsättning och hur den varierar med olika temperaturer. Eftersom deras kroppstemperatur är samma som omgivningens så har temperatur en direkt påverkan på ämnesomsättningens hastighet. När temperaturen stiger så ökar också ämnesomsättningen. Ett organ som kan vara begränsande för växelvarma djurs värmetålighet är hjärtat. Om det blir för varmt i kroppen på dessa djur kan hjärtat inte leverera syre i den takt som ämnesomsättningen kräver vilket leder till syrebrist och eventuell död. Därför mäter vi även hjärtats funktion genom att sätta in EKG-elektroder under skalet och registrera hjärtfrekvens och arytmier, och hur detta påverkas av uppvärmning. Hur metabolism och hjärtfunktion påverkas av olika acklimeringstemperaturer och havsförsurning är viktigt för vår förståelse för hur växelvarma djur kommer att påverkas av klimatförändringarna.

EKG-elektroder placeras under skalet

Anledningen till att vi valde att arbeta med just jättegråsuggor är att de nått sin enorma storlek tack vare den kalla temperaturen. Många ryggradslösa djur har en sämre syretransport än t ex fiskar, vilket begränsar hur stora de kan bli innan de får syrebrist. I kyla innehåller havsvattnet mer syre. Dessutom gör det kalla vattnet att deras ämnesomsättning är mycket låg. Dessa två faktorer gör att syretransporten är tillräcklig för större djur än närbesläktade arter i tempererade vatten. Just dessa faktorer gör att vi misstänker att dessa djur kan vara några av de mest känsliga för klimatförändringar och havsförsurning. Våra preliminära resultat visar dock att de tål akut uppvärmning förvånansvärt bra, och vi såg bibehållen hjärt- och muskelfunktion i temperaturer över tio grader. Vi vet dock ännu inte hur de olika treveckorsbehandlingarna har påverkat temperaturtåligheten, och det är dessa långtidseffekter som kan ha relevans för hur djuren påverkas av klimatförändringar. Det svaret får vi först efter mer detaljerad genomgång av resultaten.

Fredrik med en jättegråsugga

Respirometrarna där vi mäter jättegråsuggornas metabolism

Efter att försöken avslutats och blodprover tagits monterades elektroder bort och basens yrkesdykare tog med sig jättegråsuggorna levande tillbaks till livet under isen.

Michael Axelsson, Albin Gräns, Fredrik Jutfelt,  Malin Rosengren
Göteborgs universitet
Zoologiska institutionen