Skip to content

Skönhet

mars 14, 2011

Detta är det elfte blogginlägget i en serie som granskar Anders Gärdeborns bok Intelligent Skapelsetro (XP Media, 2009)

Anders Gärdeborn menar att världen är designad just för oss, och detta vill han visa med de finkalibrerade naturkonstanterna och de människocentrerade egenskaper vi diskuterade i tidigare inlägg. Vi skall fortsätta på samma spår denna gång, nu med argumentet att världens och livsformernas skönhet skulle vara något som talar mot evolutionen, och istället visar att en välvillig designer ligger bakom allt vi ser.

Anders Gärdeborn skriver på sidan 123:

I djurens värld finner vi skönhet hos många fåglar, långt bortom vad som är möjligt att förklara med överlevnadsvärde eller attraktionskraft på potentiella partners. Ser vi till exempel på påfåglar eller quetzaler har de stjärtfjädrar som är otroligt vackra men mycket opraktiska att bära med sig och som hindrar dem när det gäller att röra sig smidigt

Många fåglar har verkligen orimligt stora, och ofta mycket vackra, stjärtfjädrar. Men är detta verkligen helt omöjligt att förklara, som Gärdeborn menar? Min kollega på Zoologen i Göteborg, Malte Andersson, har gjort banbrytande insatser här. Han visade att om man förlänger de redan mycket långa stjärtfjädrarna hos hanarna av den långstjärtade änkan (Euplectes progne, en afrikansk vävarfågel), ökar deras attraktionskraft på honorna. Om man däremot förkortar stjärtfjädrarna blir de ratade 1. Man har senare kunnat påvisa liknande fenomen hos många andra arter, bland annat just påfåglar 2.

Fenomenet kallas sexuell selektion, och begreppet myntades av Charles Darwin. Han visade många exempel på att honor valde hanar efter deras fjäderdräkt, parningsbeteende eller liknande. Men varför gör de så? Kanske väljer honorna ut de starkaste och friskaste hanarna när de letar efter en partner; honor som gör på det sättet får antagligen den friskaste avkomman. Men hur kan exempelvis en fågelhona hitta den friskaste hanen? Ett sätt kunde vara att söka hanar med starka färger, mycket långa stjärtfjädrar eller en uppseendeväckande sång; bara riktigt friska och starka individer kan kosta på sig den extravagansen, eftersom den kostar energi och ökar risken att bli tagen av ett rovdjur. Signaler av det här slaget – liksom en kamp med andra hanar eller en utmattande parningsritual – brukar kallas ärliga signaler. De ger honorna tillfälle att bedöma hanarnas kondition, och det är svårt för hanarna att fuska.

Men vad tycker egentligen påfågelshonan kan man fråga sig, tycker hon att hanens fantastiska fjäderskrud är vacker? Det vet vi förstås inte, även det vore bra roligt att veta. Men ”vacker” är ett subjektivt begrepp. Uppenbarligen uppfattar hon hanarna med de längsta och praktfullaste fjädrarna som de mest attraktiva; attraktivitet och skönhet är emellertid begrepp som ligger nära varandra.

***

Man kan ju också fundera över hur vi människor uppfattar skönhet hos varandra. Det har påpekats många gånger att de skönhetsmedel vi använder så flitigt gör att man skall framstå som ung och frisk. Alltså som fertil och med goda gener. Det finns också andra sätt att markera styrka och god hälsa, exempelvis genom att demonstrera ekonomisk och social framgång med ett påkostat och vackert hus, kanske ett med mycket snickarglädje. Inget hindrar att man tycker att snickarglädjen är vacker, och att andra också tycker så, den kan ändå fylla sin funktion som framgångsmarkör. Det är kanske just så den fyller sin funktion; vackra saker är åtråvärda, och den som äger åtråvärda saker markerar sitt värde.

Den här biologiska synen på skönhet är förstås kontroversiell (det är alla biologiska teorier om människan), och den tar bara upp en aspekt av människans komplexa natur, men den visar ändå att vårt sinne för skönhet inte behöver vara något evolutionsbiologiskt mysterium.

***

Även om vi nu kan finna en hållbar evolutionsbiologisk förklaring till påfåglarnas vackra stjärtfjädrar, räcker inte detta för Anders Gärdeborn. På sidan 124 läser vi:

Ännu svårare blir det för en evolutionist att förklara den skönhet som aldrig syns. Det finns djuphavsfiskar som är otroligt vackra trots att de lever på djup dit solljuset aldrig når.

Jag vet inte vilka fiskar Gärdeborn tänker på här, med det finns åtskilliga djuphavsfiskar jag själv inte tycker är vackra – monstruösa och fascinerande, men knappast vackra

Huggormsfisk, Chauliodus sloani (Bild: Wikicommons)

Men kanske finns det ändå någon som tycker att huggormsfisken är vacker – vem har då rätt? Är fisken ful eller vacker? Antag att den allmänna uppfattningen är att den är ful; vad betyder det i så fall för Gärdeborns resonemang? Om vackra djuphavsfiskar är ett tecken på att det finns en välvillig designer, borde ju fula djuphavsfiskar vara ett tecken på att det inte finns någon välvillig designer?

Ärligt talat förstår jag inte hur vackra eller fula fiskar skulle vara ett tecken på vare sig det ena eller det andra. Det finns alltid olika uppfattningar om vad som är fult och vad som är vackert, och skönhet är ingen egenskap hos objektet; skönheten ligger i betraktarens öga. Det finns alltså djuphavsfiskar vi i vissa fall uppfattar som vackra och i andra som fula, liksom med så mycket annat här i världen. Vi har olika (ibland mycket personliga) kriterier på vad vi tycker är vackert, och dem tillämpar vi på det vi ser. Vad är det egentligen Gärdeborn menar att ”evolutionisten” måste förklara?

Kommande inlägg: Information

 

 

Noter:

1) För en populärvetenskaplig sammanfattning, se kapitel 5 i:

Erkell; L.J. (Red.) (2009): Djuren och människan. Om den moderna biologin och dess världsbild. Studentlitteratur

2) Det finns åtskilliga arbeten om påfåglar, exempelvis:

Marion, P., Halliday, T., (1994): Experimental and natural changes in the peacock’s (Pavo cristatus} train can affect mating success. Behav Ecol Sociobiol, 35, 213-217

Läs- och länktips

En bra populärvetenskaplig framställning av sexuell selektion finns i kapitel 11 i:

Ulfstrand, S., (2009): Darwins idé, Symposion

Darwins egen framställning av den sexuella selektionen är fortfarande högst läsvärd:

Darwin, C., (1871): The Descent of Man, and Selection in Relation to Sex

I den utmärkta svenska nyöversättningen av Nils Uddenberg saknas dock de kapitel som enbart behandlar sexuell selektion hos djur:

Darwin, C., (2006): Människans härkomst, Natur och Kultur

Wikipedia har en artikel med många referenser och länkar:

http://en.wikipedia.org/wiki/Sexual_selection

7 kommentarer leave one →
  1. Janolof permalink
    mars 14, 2011 4:00 e m

    Skönhet på platser där den inte syns för människor, i havsdjupet eller djupt inne i regnskogen t.ex, är ju svårare att förklara för den som menar att skönheten är till för oss människor än för den som inte menar så.

  2. Anders Gärdeborn permalink
    april 1, 2011 8:24 e m

    Det är jag som är författare till ”Intelligent skapelsetro” som Lars Johan Erkell kritiserar.

    LJEs resonemang bygger på att skönhet antingen är subjektiv eller har sexuellt selektionsvärde. Vilket som gäller avgörs av vad som passar bäst i evolutionsteorin. Jag ser naturligtvis också subjektiva drag i en skönhetsupplevelse, men menar att det finns en viss mänsklig konsensus om vad som är ”vackert”. Då naturen uppvisar dessa och då de inte har koppling till mänsklig reproduktion kan de inte förklaras med darwinistiska processer.

    • Lars Johan Erkell permalink
      april 9, 2011 3:20 e m

      Anders,
      evolutionsteorin yttrar sig inte om skönhet – den säger att sexuell selektion grundar sig på att partnerval sker efter olika fitnessmarkörer. En del av dessa markörer uppfattar vi människor som vackra, i alla fall vad det gäller påfåglar. Andra djur, som råttor och kackerlackor, har säkert också sina fitnessmarkörer men vi kanske inte uppfattar just dem som vackra.

      Vad jag förstår utgår du från att skönhet är något objektivt, men du medger att det finns subjektiva drag i skönhetsupplevelser. Och det gör det verkligen, skönhetsidealen varierar starkt, både i tid och rum. Ändå finns det säkert gemensamma drag. Det är nu inte så konstigt eftersom vi människor har samma typ av hjärnor, allihop. Men detta bevisar ju inte att skönheten är en objektiv egenskap hos det betraktade föremålet, bara att vi tenderar att se saker på samma sätt.

      Frågan är egentligen varför vi över huvud taget uppfattar skönhet. Man kan spekulera om att vi uppfattar lämpliga livsmiljöer som vackra, medan farliga och olämpliga miljöer uppfattas som fula. Men det är som sagt spekulationer, evolutionsteorin förklarar inte skönhet. Men att evolutionsteorin (ännu) inte förklarar skönhet betyder inte att den är felaktig – som jag betonat tidigare finns det inga perfekta eller heltäckande teorier.

  3. augusti 8, 2011 11:38 f m

    ”Ett sätt kunde vara att söka hanar med starka färger, mycket långa stjärtfjädrar eller en uppseendeväckande sång; bara riktigt friska och starka individer kan kosta på sig den extravagansen, eftersom den kostar energi och ökar risken att bli tagen av ett rovdjur”

    Du förklarar alltså påfågelns starka färger och långa stjärtfjädrar med sexuell selektion. Ju mer ”utsmyckad” hanen är desstu attraktivare blir han hos honorna och därmed ökar han sin chans att få para sig och föra sina gener vidare.

    Men här kommer min fråga: Borde inte honor som attraheras till mindre färgstarka hanar med kortare stjärtstjärnor ha större chans att föra vidare sina gener än honor som attraheras till hanar som är mer färgstarka och har längre svansar? Deras avkommor kommer ju ha större chans att överleva eftersom de kommer ha mindre risk att bli tillfångtagna av rovdjur? Borde inte honor som attraheras till mindre färgstarka hanar med kortare svans har större överlevnadsfördel och kunna konkurrera ut honor som attraheras av färgstarka hanar med långa svansar med tanke på att den här processen har pågått under en väldigt lång tid? Och då är det väl konstigt att dessa färgstarka hanar med långa svansar faktiskt (fortfarande) existerar utifrån ett evolutionistiskt perspektiv?

    • Lars Johan Erkell permalink
      augusti 8, 2011 3:03 e m

      Bra fråga. Visst kan en hona som väljer en färglös eller kortstjärtad hane göra ett bra val, men det är omöjligt för henne att veta på förhand. Om hon däremot väljer en färgstark hane är sannolikheten större att han är frisk och har goda gener – det är lite grand som en kvalitetsstämpel. Det är säkrare att välja den färgstarke hanen.

      Ytterligare en faktor spelar in här: Om honorna i allmänhet väljer de färgstarkare hanarna är det en dålig idé att välja den färglöse, eftersom sönerna då riskerar att bli färglösa och kommer att få svårt att finna honor att para sig med. Det handlar inte bara om att få barn, det gäller att få barnbarn.

  4. mars 1, 2012 12:12 f m

    Okej. Men varför väljer inte hanarna färgstarka honor i sådana fall ifall ”färgstarkhet” är en kvalitetsstämpel? Vill inte hanarna välja honor med friska och goda gener?

    Du skriver att ”Om honorna i allmänhet väljer de färgstarkare hanarna är det en dålig idé att välja den färglöse, eftersom sönerna då riskerar att bli färglösa och kommer att få svårt att finna honor att para sig med.”

    Men detta svaret har endast bärkraft ifall situationen är sådan att majoriteten av honor föredrar färgstarka hanar. Men har det varit så hela tiden? För det har väl inte alltid varit så att honor föredrar färgstarka hanar? Detta fenomen måste väl ha uppstått någon gång under evolutionens gång, eller? Hur blev det så från första början?

    • Lars Johan Erkell permalink
      april 13, 2012 5:11 e m

      Saken är ju att det är honorna som väljer – hanen parar sig med den (eller de) som accepterar honom. Det finns exempel på arter (som vissa sjöhästar) där hanen väljer, och där är det honan som har de starka färgerna.

      Så frågar du hur det kommer sig att hela den här cykeln kommer igång, och det är ju en bra fråga. En fågel som har god hälsa och ett bra immunsystem kommer sannolikt att ha en jämnare och tätare fjäderdräkt än svagare individer eftersom den klarar infektioner och parasiter bättre. Fjäderdräkten är oerhört viktig för en fågel, både för flygförmåga och värmehushållning. Om vi antar att en hona väljer en hane med fin fjäderdräkt kommer hon troligen att kunna öka antalet flygga ungar i kullen något, och dessa ungar har troligen något bättre förutsättningar att klara sig, och därmed att i sin tur få stora kullar. Om nu honorna ärvt tendensen att välja hanar efter fjäderdräkten, har vi kommit in i en självförstärkande process förutsatt det nu verkligen är så att fjäderdräkten är viktig för individens fitness. Och det verkar den vara.

      Vad som nu kan hända är att man kan komma in i s.k. ”runaway sexual selection”, där tendensen att välja den vackraste fjäderdräkten leder till att markörer som inte direkt hjälper överlevnaden (som mycket långa stjärtfjädrar) ändå får ett positivt signalvärde. Det kan rentav gå så långt att markörerna riskerar att ge negativa effekter. Påfågeln är väl ett exempel på detta.

      Men eftersom det alltså i grund och botten verkar vara fördelaktigt för en hona att välja hane efter fjädrarna, kommer den här tendensen med tiden att breda ut sig, och till slut dominera i populationen. I det läget är det riskabelt att välja en färglös hane – sönerna riskerar färglöshet, och får därmed sämre parningschanser. Det är nog svårt att komma ur den här cirkeln.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: