Fossila mellanformer
Detta är det16:e inlägget i en serie som granskar Anders Gärdeborns bok Intelligent Skapelsetro (XP Media, 2009).
Ett klassiskt argument mot evolutionsteorin är att de fossila mellanformer man skulle vänta sig att finna i själva verket aldrig har påträffats. Som biolog blir man lika häpen varje gång man hör detta – vi har många goda exempel på sådana mellanformer. Argumentet är så egendomligt att vi skall ägna de följande tre inläggen åt det. Vi börjar med att diskutera vad en mellanform egentligen är.
Som vi såg i förra inlägget hävdar Anders Gärdeborn att djurvärlden är indelad i distinkta grupper utan mellanformer, och han menar att detta gäller även för det fossila materialet. Han skriver på sidan 78:
Fossilen förekommer i klart urskiljbara grupper. Inom grupperna finns variation och sekvenser, men inte mellan dem. … Alla de fossil man påträffat [sedan Darwins tid] har gjort att grupperna blivit mer och mer tättbefolkade, medan öknarna mellan dem förblivit tomma på fossil.
Gärdeborn fastslår alltså kategoriskt att det inte skall finnas några mellanformer – ett mycket starkt påstående. Det räcker med att man hittar en enda mellanform för att falsifiera det. Ett problem är dock att när han talar om ”grupper” tycks ordet kunna betyda ungefär vad som helst. Det kan röra sig om enstaka arter (människan), familjer (som hunddjuren) eller ordningar (som valar). Men om man inte vet vilka grupperna är, blir det förstås omöjligt att säga vilka mellanformerna skulle vara. Vi läser vidare på sidan 82:
I ärlighetens namn skall sägas att evolutionister har kommit fram med enstaka förslag till mellanformer. … Det märkligaste med förslagen är just att de är enstaka. Om det skett en gradvis förändring från enkla organismer till mer utvecklade borde naturen fullständigt översvämmas av mellanformer. Allting vi hittar borde vara mellanformer.
Här slår Gärdeborn huvudet på spiken – det mesta vi hittar är i någon mening mellanformer. Fällan är att vi brukar dela in arterna i permanenta, avgränsade grupper, ett arv från Linnés systematik. Dessa grupper finns dock inte i verkligheten; systematiken är en tankekonstruktion vi gör för att få ordning på den alldeles för stökiga naturen. Vi behöver ordning och struktur för att kunna greppa naturens enorma mångfald. I ett modernt kladistiskt perspektiv upplöses emellertid grupperna och vi får istället en tätt förgrenad buske av arter som är mer eller mindre besläktade med varandra. Och eftersom arterna evolveras ur varandra kommer alla former som inte sitter ytterst på en kvist på sätt och vis att vara mellanformer.
***
Men om vi ändå håller oss till den traditionella systematiken och dess grupper skall det sägas att vi inte alls kan förvänta oss att naturen skulle vara ”översvämmad” av mellanformer. Fossilisering är en nyckfull och sällsynt händelse, och vissa djurgrupper återfinns inte alls som fossil. Så är det också tydligt att evolutionen kan ske med mycket varierande hastighet. Detta syns tydligt i avlagringar av så kallade mikrofossil (mikroskopiska former som radiolarer och foraminiferer) som är så talrika att man har kompletta serier över miljoner år. Under långa perioder händer inte mycket, men så kommer perioder av snabbare förändringar, ofta förknippade med artbildning 1.
Den kanske viktigaste mekanismen för artbildning anses vara allopatrisk artbildning, vilket innebär att en del av en population på något sätt kommer att isoleras från huvuddelen. Genetiska förändringar har betydligt lättare att sprida sig i en liten population än i en stor, så förändrade livsbetingelser leder till snabbare förändringar i den mindre populationen än i den större. Förändringarna kan leda till artbildning, som alltså då sker i en liten och isolerad population. Det är inte alls sagt att vi råkar hitta fossil från den här artbildningsepisoden, om det ens har bildats några.
Allt detta betyder att vi borde vänta oss färre övergångsfossil än fossil av former som levt i större populationer, mer eller mindre oförändrade under längre tid.
***
Anders Gärdeborn har klara förväntningar på hur mellanformer skall se ut, och han skriver angående ”urfågeln” Archaeopteryx på sid. 82:
Anledningen till att man upphöjt urfågeln till mellanform är alltså att den hade dessa speciella egenskaper – lång stjärt, tänder i munnen och klor på vingarna – som man normalt inte hittar hos representanter för gruppen fåglar. Det är alltså kombinationen av egenskaper och organ som ligger mellan reptiler och fåglar och inte varje organ för sig. De allra flesta hypotetiska mellanformer är en sådan kombination som råkar ligga i rätt lager i berget.
Det är ju mycket riktigt ”kombinationen av egenskaper och organ som ligger mellan reptiler och fåglar” som gör att vi ”upphöjt urfågeln till mellanform”, plus det faktum att den tidsmässigt ligger där man kunde vänta sig att den skulle ligga. Gärdeborn antyder dock en helt annan förklaring till dessa ”hypotetiska mellanformer”: en Skapare på lekhumör har satt ihop lustiga djur och strött ut dem i avlagringarna lite på måfå 2. Om denna hypotes vore korrekt borde vi emellertid också hitta fossil med drag som inte alls hör hemma i sammanhanget (exempelvis en Archaeopteryx med päls eller insektsantenner), och vi borde finna dem på överraskande platser i lagerföljden. Men det faktum att mellanformerna faktiskt har just de egenskaper man kan förvänta sig, och att de inte ligger i oförklarliga bergslager är stark evidens för evolutionsteorin. Vi hittar ingen skvader, vare sig levande eller fossil.
Skvader (Bild: Wikicommons)
Gärdeborn fortsätter på sidan 83:
Archaeopteryx är alltså ett fullt fungerande djur med en viss kombination av fullt fungerande organ. En bra evolutionistisk mellanform hade istället uppvisat halvutvecklade tänder, ett mellanting mellan fjäll och fjädrar och den hade varit en halvgod flygare.
Han skriver vidare om den ”fyrbenta fisken” Ichtyostega på sid. 85:
Man finner alltså även här djur med en viss kombination av organ, där varje organ är optimalt ”anpassat” till djurets miljö. De halvutvecklade organen uteblir fortfarande obevekligt.
Man undrar var Gärdeborn kan ha fått detta ifrån – resonemanget är helt bakvänt. Enligt evolutionsteorin skall vi vänta oss att finna ”fullt fungerande djur med en viss kombination av fullt fungerande organ” som är väl anpassade till sin miljö. Dåligt fungerande djur med dåligt fungerande organ som inte är anpassade för sin miljö har små chanser att överleva och få avkomma. Detta hindrar inte att väl fungerande djur kan ha organ som man finner vara mer utvecklade hos andra former. Exempelvis kan en ”halvgod” flygare (som Archaeopteryx troligen var) med tiden utvecklas till en bättre flygare – en måttlig flygförmåga kan vara avgjort bättre än ingen alls. Det betyder inte att vingarna var ”halvutvecklade”; de var helt tillräckliga för Archaeopteryx.
Men vad är egentligen ”halvutvecklade organ”? Om vi dröjer kvar vid fåglarnas utveckling har man funnit fossil av olika typer av befjädrade dinosaurier som demonstrerar olika steg i fjäderns evolution 3. En fjäder behöver inte nödvändigtvis vara lämpad för flygning, den kan ha helt andra funktioner. De tidigare typerna av fjädrar dög uppenbarligen inte som vingpennor, men de kunde fungera som värmeisolering och/eller som visuella signaler – man har funnit spår av klara färger i fossil av fjädrar från Anchiornis. Dessa fjädrar skulle visserligen kunna kallas ”halvutvecklade” men de fyllde sin funktion.
Möjligen är det Gärdeborns skapelseperspektiv som ställer till det här – han föreställer sig tydligen att Skaparen åstadkommit optimala konstruktioner 4, och att varje mellanform därför måste bli en halvdålig kompromiss. Nej, hade vi hittat den mellanform Gärdeborn tänker sig – ett illa anpassat djur med dåligt fungerande organ – hade detta snarare varit ett argument för en Skapare som roat sig med att fritt kombinera ihop olika egenskaper som han ville. Det hade kunnat ses som ett argument mot evolutionsteorin. Man vi inte hittar inga sådana mellanformer.
Gärdeborn diskuterar två exempel på klassiska mellanformer han menar inte håller måttet: Archaeopteryx och Ichtyostega. Den första är en mellanform mellan dinosaurier och fåglar, den andra mellan fiskar och amfibier. Vi återkommer till dem i närmast följande inlägg.
Kommande inlägg: Archaeopteryx
Noter:
1) Se kapitel 8 i:
Prothero, D.R. (2007): Evolution. What the fossils say and why it matters. Columbia university press.
2) Anders Gärdeborn skriver på sid. 69: ”Det australiska näbbdjuret (Bild 23) är ett vattenlevande bäverliknande djur på knappt en halvmeter som visar att vår Skapare har en stor portion humor”, och vidare på sid. 70: ”Självfallet står det dock vår Skapare fritt att kombinera ihop egenskaper på det sätt han finner välbehagligt”.
3) http://en.wikipedia.org/wiki/Feather
4) I avsnittet ”Dålig design?” (sid. 139-141) hävdar Gärdeborn att olika exempel på förmodat dåliga konstruktioner i själva verket visar på en optimal design
Läs- och länktips
En bok som utförligt behandlar fossila mellanformer och som starkt kan rekommenderas är:
Prothero, D.R. (2007): Evolution. What the fossils say and why it matters. Columbia university press.
En mycket trevlig och lättläst bok som varmt rekommenderas är:
Eklöf, J. (2009): Djurens evolution. Caracal publishing
Engelska Wikipedia har en sida om fossila mellanformer:
http://en.wikipedia.org/wiki/Transitional_fossil
Se även Wikipedias lista med fossila mellanformer:
Biolog(g) 
Det är jag som är författare till ”Intelligent skapelsetro” som Lars Johan Erkell kritiserar.
Å ena sidan skriver LJE: ”det mesta vi hittar är i någon mening mellanformer” och å andra sidan: ”vi inte alls kan förvänta oss att naturen skulle vara ”översvämmad” av mellanformer”. Jag förstår inte. Talar allt för evolution oavsett hur det ser ut?
Vidare skriver LJE: ”… vissa djurgrupper återfinns inte alls som fossil. Så är det också tydligt att evolutionen kan ske med mycket varierande hastighet”. Så om det finns mellanformer bevisar det en långsam evolution? Och om det inte finns mellanformer bevisar det en snabb evolution? Men det är inte evolutionens FART vi diskuterar utan evolutionens EXISTENS!
Det stora problemet för evolutionsläran är att det finns ett SYSTEMATISKT fel med fossilen: Ju längre ifrån två djur- (och växt-) grupper ligger varandra desto fler mellanformer borde vi hitta. Verkligheten visar det motsatta. Sedan försöker evolutionister lappa ihop detta problem med tankar om varierande evolutionär hastighet, differentiellt bevarande av fossil, allopatrisk artbildning m.fl. mekanismer. Detta skulle fungera vid småfel här och där, men inte för systematiska fel.
Anders, jag diskuterar vad mellanformer är från två olika perspektiv. Ur det moderna, kladistiska, perspektivet finns det inga självklara grupper, så där kan man se arter som evolveras ur varandra som följd av mellanformer. I det klassiska, Linneanska, perspektivet (som du utgår från) står däremot grupperna i centrum, och mellanformerna skulle bilda bryggor mellan grupperna. Dessa mellanformer får vi leta efter bland fossilfynden, och ju längre från varandra två grupper ligger, ju längre tillbaka i tiden borde deras gemensamma stamform ligga, som Emil påpekade i sin kommentar. Och ju svårare borde den vara att hitta. Var det inte just så det förhöll sig?
Den allopatriska artbildningen är inte alls resultatet av något ”hoplappande”, utan en väl etablerad teoribildning med empiriskt stöd. Det kommer du att se om sätter dig in i saken. Den innebär att artbildning ofta sker i episoder som är begränsade i både tid och rum, och vi borde då inte bli förvånade över att vi har svårt att hitta spår av mellanformerna.
Lars-Johan, du argumenterar här för mellanformer mellan arter, något jag inte heller har några problem med. Artbildning ingår i den biologiska variationen eller ”mikroevolutionen” om man så vill. Jag har två frågor:
* Hur kan man i ett kladogram hitta mellanformer mellan högre grupper, tex fyla? (”Grenarna” i det kladistiska ”trädet” existerar ju inte, bara ”löven”.)
*Hur blir kladogramets likhetsjämförelser lika med släktskapsjämförelser, om man inte antar evolution från start?
Om man vill hitta en ”mellanform” mellan två fyla får man gå tillbaka deras gemensamma stamform, och då blir det svårt. Eftersom fyla representerar de tidigaste grupperna av flercelliga djur som uppstått (i alla fall som vi känner till) hamnar vi i lätt i prekambrium, och där finns det mycket sparsamt med fossil. Vad vi dock kan se är att tidiga, kambriska, former kan vara svåra att placera i fyla eftersom de har likheter med flera fyla. Jag tar upp den här saken i nästa veckas båda inlägg, så vi kan ta upp tråden igen om en vecka.
Din nästa fråga förstår jag nog inte riktigt. Hur kan man göra ”släktskapsjämförelser” om man inte utgår från en evolution? Om likheter beror på släktskap innebär ju detta någon form av gemensam härstamning. Och om två former då har sina egna karaktärer är det enklaste antagandet att dessa har utvecklats ”på vägen” från den gemensamma stamfadern – alltså någon form evolution?
Naturligtvis kan man inte ”göra ´släktskapsjämförelser´ om man inte utgår från en evolution”. Men då kan man inte heller använda dessa jämförelser till att bevisa evolution, något du och de flesta andra evolutionister hävdar.
Men, snälla Anders, du frågade ”Hur blir kladogramets likhetsjämförelser lika med släktskapsjämförelser, om man inte antar evolution från start?” varpå jag svarade att jag inte såg att släktskapsjämförelser går att frikoppla från evolutionsantagandet. Nu drämmer du till med ”Naturligtvis kan man inte ”göra ´släktskapsjämförelser´ om man inte utgår från en evolution””, vilket ju är precis vad jag sade. Vi är fullständigt överens. Vart ville du komma egentligen?
Men visst kan man använda släktskapsjämförelser till att belägga (inte bevisa) evolutionsteorin! Min hypotes är evolution/släktskap, och jag testar hypotesen mot fossilserien, gensekvenser osv. som jag beskriver i inläggen om ”livets träd”.
Ja, vi pratar förbi varandra. Observera att mitt påstående ”Naturligtvis kan man inte ”göra ´släktskapsjämförelser´ om man inte utgår från en evolution”” var satt inom citationstecken (åtminstone relevanta delar), vilket betyder att jag avsåg poängtera att jag håller med dig.
Låt mig nollställa denna tråd med den förutsättningslösa frågan:
Menar du att man kan använda kladogram till att bevisa/belägga evolution (i betydelsen att allt levande har ett gemensamt ursprung)?
OK, en gång till:
Kladogrammet belägger i sig ingen evolution, det är ett sätt att ordna saker efter gemensamma karaktärer. Om vi emellertid antar att likheter beror på släktskap, har vi formulerat en evolutionshypotes. Den hypotesen kan man testa på olika sätt, vilket jag ger exempel på i inläggen om ”livets träd”. Så i viss mening ”använder” man kladogrammet för att belägga evolutionen, men det används för att formulera en hypotes.
Tack. Kladogram belägger alltså bara evolution tillsammans med antagandet att likhet beror på släktskap. Om likhet kan ha annan orsak, tex en gemensam Konstruktör, har alltså kladogram inget med evolution att göra.
Så kan man uttrycka det. Problemet med hypotesen med en konstruktör är att den inte går att testa. Eftersom vi inte vet något om konstruktörens identitet, avsikter och möjligheter kan vi inte sluta oss till vad konstruktören borde ha gjort, så vi kan inte pröva konstruktörshypotesen mot verkligheten. Det enda vi kan säga är att ”kontruktören ville nog ha det just så här”. Evolutionshypotesen går däremot att testa, och den består testet. Sedan utesluter inte hypoteserna nödvändigtvis varandra, de finns de som menar att Gud verkar genom evolutionen.
Nu var inte min avsikt (åtminstone inte i denna tråd) att diskutera en konstruktör. Jag använde möjligheten bara för att visa att det evolutionistiska antagandet om att likhet beror på släktskap inte står oemotsagt.
Jag har dementerat den vanliga missuppfattningen att kladogram bevisar evolution, och du har hållit med. Detta måste vi kunna göra utan att gå in i detalj på alternativen.
Det är inget ”evolutionistiskt antagande” att likhet beror på släktskap. Som jag skrev i inlägget ”Livets träd (1)” har vi på en av våra kurser en övning där studenterna får ordna olika spikar och skruvar i ett kladogram, just för att visa att likhet inte behöver bero på släktskap. Du slår in öppna dörrar här.
Gärdeborn missförstår återigen grundläggande evolutionsbiologi på ett antal kritiska punkter.
Fossilisering är en sällsynt händelse. Inte alla djur täckts relativt snabbt av sediment efter att de har dött, inte alla fossiliseras, inte alla fossiler kommer upp till ytan på grund av erosion, inte alla fossiler som kommer upp till ytan hittas innan de eroderas bort etc. Det är detta som är anledningen att naturen inte är översvämmad av fossiler med intermediära egenskaper; naturen är inte översvämmad av fossiler från första början.
Evolutionsbiologiska förändringar handlar ofta om att nytt byggs på och av gammalt. I den meningen så är en viss organism i sig en blandning av egenskaper mellan de populationer den härstammar från och de populationer dess egen population ger upphov till.
Dessa två faktum är inte motsägelsefulla tillsammans.
Nej, inte alla observationer skulle stödja gemensamt biologiskt ursprung. Observationer som en ung jord, vaskulära växter med frön, fåglar med bröstkörtlar som däggdjur, groddjur med differentierade tänder skulle motbevisa detta. Detta skulle även vara fallet om fylogenetiska träd konstruerade med gängse metodik från oberoende områden (paleontologi, biokemi, ERVs etc.) inte matchade varandra med statistisk signifikans. Nu gör dessa det, vilket är ett starkt belägg för gemensamt biologiskt ursprung.
Vetenskapliga belägg för evolutionsbiologins slutsatser (som gemensamt biologiskt ursprung) kommer inte enbart från paleontologi, utan från många oberoende områden som alla konvergerar mot samma generella slutsats, nämligen i det här fallet gemensamt biologiskt ursprung. När detta är etablerat kan biologer ta sig en funderare på hur det kommer sig att vissa djur inte har några kända fossiler. Det kan bero på att de helt enkelt hade möjligheten att bli fossilerade men aldrig blev fossiliserades, bestod till stor del av mjuka delar eller som LJE tar upp, hastigheten med vilket evolutionen sker kan vara annorlunda.
Gärdeborn verkar tro att varierande evolutionär hastighet, differentiellt bevarande av fossil, allopatrisk artbildning” etc. är desperata rationaliseringar gjorde i efterhand av biologer för att förklara bort det Gärdeborn anser är allvarliga brister i belägg från paleontologin. Detta är ironiskt med tanke på att forskare som t. ex. Stephen J. Gould använde fossiler för att just argumentera för varierande evolutionär hastighet. Dessa mekanismer har alltså ett positivt, oberoende stöd och därmed inte desperata ad hoc hypoteser som Gärdeborn gärna skulle vilja tro.
Gärdeborn föreställer sig kanske evolutionen som en stege från mindre komplexa (”lägre”) organismer och mer komplexa (”högre”) organismer och att ju längre i från de ligger varandra på Aristoteles stege över naturen, desto fler fossiler med intermediära former bör det finnas. Detta är dock en felaktig bild och man bör se på situationen mer som ett träd vars grenar sammanstrålar ju längre ner mot stammen man kommer. Den sista gemensamma ancestorn till krokodiler och fåglar var därför inte en halv-krokodil-halv-fågel, utan en egen art i sin rätt som var mer eller mindre välanpassad till den miljön den levde i. Det finns många fossiler med intermediära egenskaper, som Archaeopteryx, men inga crocoducks, så att säga. Det är helt enkelt inte så evolutionen fungerar.
Ja, jag tror att evolutionär hastighet m.fl. mekanismer är desperata försök att få paleontologin att stämma med evolutionsläran. Goulds varierande evolutionshastighet illustrerar just min poäng. Han startar inte med de fossila fynden, utan med evolutionsläran. För att få fynden att passa i läran använder man olika former av skohorn, i detta exempel evolutionär hastighet. Med sådana frihetsgrader kan man få i stort sett vilka fynd som helst att passa i evolutionsläran. Men men kan aldrig BEVISA evolution genom att ANTA evolution.
Det verkar som om du projicerar de förhållanden som gäller ”creation science” och ID på evolutionsteorin. För kreationister har ju en lära, som INTE är baserad på fossila fynd och andra vetenskapliga observationer som man är tvungen att anpassa fossila fynd till. Där kan man tala om användande av skohorn och alla möjliga verktyg för att få det att passa i läran. Men evoutionsteorin uppstod ju som ett försök att förklara ”fynden”. Den utgår från observationer och anpassas efter denna, inte tvärtom. Modifieringar har faktiskt gjorts.
Janolof,
Evolutionsteorin uppstod inte som ett försöka att förklara ”fynden”. Darwin var mycket medveten om att de fossila luckorna talade EMOT hans teori, men trodde att ytterligare fynd skulle lösa detta. Min poäng är att detta har inte skett, åtminstone inte utan skohorn. Men då anpassar man data till teorin, inte tvärtom.
Om Gärdeborn tror att evolutionär hastighet och diverse evolutionära mekanismer förslagna efter Darwin är desperata rationaliseringar i efterhand för att försöka på paleontologisk data att stämma med evolutionsbiologin, så behöver Gärdeborn förklara hur det kommer sig att den absolut största mängden av dessa mekanismer ökar evolutionsbiologins grad av falsifierbarhet i och med att de är oberoende testbara (Gould m.fl. använda fossiler som positiva evidens för sin mekanism se t. ex. Gould 2002).
Jag ifrågasätter att ”den absolut största mängden av dessa mekanismer… är oberoende testbara”. Se bara på de tusentals exempel på konvergent evolution inom molekylärbiologin som inte har något annat existensberättigande än att få dem att passa det parsimoniskt konstruerade evolutionsträdet.
Låt mig uttrycka det SYSTEMATISKA fel jag menar fossilmaterialet är behäftat med på ett annat sätt. Jag citerar ur min bok (Intelligent skapelsetro, sid 81) och sammanhanget är den kambriska explosionen:
Enligt evolutionsläran sker en variation inom gruppen och när denna gått tillräckligt långt har olika kroppsarkitekturer eller fyla vuxit fram. Med fossilen är det dock omvänt. Här dyker de olika arkitekturerna (fylumen) upp först och sedan sker variationen inom respektive fylum. Teorin förväntar sig ”bottom-up”, dvs variation först och olika arkitekturer sedan. Verkligheten vill tvärtom. Här gäller ”top-down”, dvs arkitekturerna först och variationen sedan. Det är alltså inte några enstaka fynd som fattas för evolutionsläran. Det är hela systematiken som är fel.
Problemet med denna typen av argumentation är att vi idag kan se förhållandevis markant skillnad mellan organismer vi tilldelar olika fyla, men på grund av en invecklad beskaffenhen hos traditionell taxonomi så måste vi retroaktivt tilldela upptäckte fossil sin plats, trots att den i många avseenden liknar andra fossiler man tilldelar till ett annat fylum. En vanlig formgrupp vid tiden före den kambriska radiationen var maskar, men som Gishlicks kritik av Wells påpekar, så går det inte att skilja på maskliknade ryggradsdjur, masliknade evertebrater, masklikande mollusker eller masklikande maskar endast baserat på spårfossil.
När man upptäcker en ny organism, så är det vanligt att man placera den i en redan känd fyla; men man måste även tilldela den alla sina övriga taxonomiska nivåer (domän, , klass, ordning, familj, genus, art), vilket är det som ger upphov till ett artificiell ”top down” utseende. Det faktum att det just är först under kambrium det går att se högre taxonomiska grupper är för att dessa organismer är bland de första som uppvisar just de egenskaper som tillåter oss att tilldela dem till en levande grupp; först här går det att skilja på t. ex. ryggradsdjur och arthropoder, men betyder givetvis inte att de först evolverade här.
När forskare pratar om den ”plötsliga” ursprunget för större baupläne så syftar det plötsliga inte på uppkomsten av djur med specifika baupläne, utan uppkomsten av djur som vi kan känna igenom som med en specifik bauplan. Faktum är att kambriska radiationen bättre passar ett evoutionärt scenario än intelligent design kreationismen. Den eminente paleontologen Donald R. Prothero får avsluta denna kommentar:
”In short, the fossil record shows a gradual buildup from single-celled prokaryotes and then eukaryotes to multicellular soft-bodies animals to animals with tiny shells, and finally, by the middle Cambrian, the full range of large shelled invertebrates. This gradual transformation by logical advances in body size and skeletonization bears no resemblance to an instantaneous Cambrian explosion” (Prothero, Donald R. ”Evolution: What the Fossils Say and Why It Matters. 2007. sidan 169).
Against the power of Evolution, there can be no victory. We must join with her, Gandalf. We must join with Nature. It would be wise, my friend.
Ha Ha Ha! Visst svarar Gandalf något i stil med ”When did Saruman the wise abandon reason for madness!?”
Undrar just vad Anders Gärdeborn tror sig kunna åstadkomma med sin (medvetna?) oförmåga att förstå evolutionen. Även om han lyckas övertyga några av sina läsare om evolutionens icke-existens så har han ju ändå inte kommit ett enda steg närmare att bevisa sin skapares existens.
Innan vi vet om den artbildning vi ser beror på utveckling i form av tillskott på information i genomet genom mutationer, eller om artbildning är en ”avveckling” eller en specialisering av en grundart till två arter genom att mutationer ändrat genomet, är det hela en fråga om tycke och smak. Mycket tyder dock på att mutationer i praktiken är endast skadliga.
Darwinisten försöker bevisa sin hypotes att allt kommit till av sig själv och den bibliske kreationisten försöker bevisa att Bibeln ger en korrekt historieskrivning.
Om vi kan bevisa att mutationer i praktiken endast är skadliga är frågan avgjord. Eller?
Om vi bevisar att mutationer kan t i l l f ö r a n y information till genomet är det ett stort steg för darwinismen, men, det är ett steg som ännu inte tagits.
Om Bibelns scenario står sig i förklaringskapacitet när vi ser på frågan om ”evolution” eller artbildning, vore det inte talande?
Samuel, vad menar du när du använder frasen ”tillskott av information”?
Menar du ökad genetisk variation inom en population? En ökning i mängden genetiskt material? Nytt genetiskt material som kodar för proteiner med ny funktion? Ny förmåga till genreglering? Alla dessa har observerats genom väldokumenterade mekanismer som genduplikation, exonshuffling, insertioner etc. Om detta inte är vad du syftar på när du använder informationsbegreppet är det väldigt svårt att se hur din definition av information är relevant för evolutionsbiologin, särskilt då det är tydligt att du inte diskuterar Shannoninformation eller Kolmogorovkomplexitet. Faktum är att randomiserade sekvenser av bokstäver har högre kolmogorovkomplexitet än meningar på ett visst språk t. ex. engelska, just på grund av att vissa kombinationer av bokstäver delvis är redundanta (i engelskan så efterföljs bokstaven ”q” nästan alltid av bokstaven ”u”, vilket gör den senare redundant efter ”q”), vilket ytterligare underminerar kreationismens användande av informationsbegreppet.
Darwinism syftar på Darwins ursprungliga evolutionsbiologi (ofta i kontrast till Lamarckismen). Det kan därför inte användas som ett retoriskt slagträd mot modern evolutionsteori, som förvisso behållit naturligt urval och gemensamt biologiskt ursprung, men som även inkorporerat statistisk och populationsgenetik, Medels genetik etc. En mer passande term är postsyntetisk evolutionsbiologi. Man kallar väl ändå inte modern strängteoretiker för Newtonister? Modern evolutionsbiologi hävdar inte att ”allt kommit till av sig själv”, utan de stora punkterna är gemensamt biologiskt ursprung, naturligt urval, genduplikationer, exonshuffling etc. som förklaring till biologisk variation.
Det stämmer inte att mutationer endast är skadliga. Huruvida en mutation är detrimental eller positiv beror ofta på miljön. De flesta mutationer förändrar antingen inte aminosyrasekvensen i proteinet eller förändrar inte proteinets funktion om de förändrar aminosyrasekvensen. Det finns många observerade fördelaktiga mutationer som t. ex. vissa mutationer som bidrar till att vissa människor blir resistenta mot utvecklingen av HIV infektion till AIDS (Dean, M. et al. 1996. Genetic restriction of HIV-1 infection and progression to AIDS by a deletion allele of the CKR5 structural gene. Science 273: 1856-1862.)
Ordet information kan som LJE sagt förstås på flera olika sätt. Jag använder det för att det åskådliggör det som händer under bildandet av proteiner där DNA är lagring och RNA avläsning och hopsättning av proteinkedjor i ett system som liknar vår vardagliga definition av en informationskedja. Är det en felaktig liknelse? Vet ej, men den ligger nära till hands.
Frågan är ju om mutationer i sig kan vara den motor som driver artbildningen eller om de tvärtom gör genomet mindre användbart med tiden.
De företeelser du nämner som svar på att mutationer ger nya anlag är inte enbart reserverade för postsyntetisk evolutonsbiologi. De kan ingå som del av kreationistiska scenarion med variation inom arter.
Betydligt mer forskning kan behövas inom postsyntetisk evolutionsbiologi för att fastställa att dessa företeelser är tillräckliga och tillräckligt positiva för att uppväga den oväntat höga mutationsfrekvens som uppmätts hos tex människor. Denna mutationsfrekvens är så hög att naturligt urval inte har en chans att sortera bort det ackumulerade genetiska ”skräpet”.
Om detta stämmer är mutationer som företeelse i praktiken endast skadliga för allt levande, de undantagsfall där överlevnadsmöjligheten höjts av mutationer är just i extrema miljöfall. Och på kuppen har de då fått försämrad livskraft i naturlig miljö.
Jag anser inte att en mutation som tar bort en bit existerande gen och därigenom ger överlevnadsvärde kan anges som bevis för molekyl – till – människa evolution.
Kan en mutation som ger överlevnadsvärde genom att ta bort en bit existerande gen anses ge evidens för molekyl – till – människa evolution?
Du har fortfarande inte klargjort exakt vad du menar med termen ”information”. Du verkar använda det som synonym för dels transkription och del translation, men detta är gravt felaktigt, även om vi använder vanliga kreationistiska definitioner på informationsbegreppet.
Du menar att de mekanismer jag anger kan förstås och accepteras inom ett kreationistiskt ramverk. Problemet är att ju fort du tillåter att dessa mekanismer finns överhuvudtaget så kommer ”makroevolution” att ske när vi sätter till miljön och naturligt urval. Det finns ingen biologisk barriär som förhindrar att evolutionen producerar nya arter, proteinfamiljer etc.
Ironiskt nog är mutationsfrekvensen hos människor runt 10^-8 mutationen per baspar per generation, vilket knappast kan sägas vara särskilt hög. Dessutom är det värt att påpeka att om naturligt urval tog bort alla mutationer så skulle det inte finnas någon variation alls och evolutionen skulle vara omöjlig.
John W. Drakea, Brian Charlesworthb, Deborah Charlesworthb, and James F. Crow. 1998. Rates of Spontaneous Mutation. Genetics, Vol. 148, 1667-1686.
Som påpekats tidigare så är de flesta mutationer neutrala med avseende på fitness och att huruvida en mutation är fördelaktig eller detrimental beror till stor del på miljön den lever i. Det finns egentligen ingen ”naturlig” miljö; vår planet har olika nischer som alla är lika ”naturliga” för de organismer som lever där, allt från djuphaven med sina hydrotermiska skorstenar till barken i den svenska barrskogen.
När du sedan påpekar att evidens för att nytt genetiskt material som kodar för proteiner med ny funktion kan uppstå med naturliga mekanismer inte är ett belägg för gemensamt biologiskt ursprung utför du ett argumentationsfel som kallas för ”moving the goalposts” genom att dels byta ämne (vilket var huruvida naturliga mekanismer kan öka informationsmängden i genomet) och dels kräva mer evidens varje gång de tidigare kraven har satisfierats.
Om jag beskriver en del av den massiva mängd evidens som finns för gemensamt biologiskt ursprung, kommer du då hävda att det där inte är evidens för hur naturliga mekanismer kan öka informationsmängden i genomet för att sluta cirkeln? : )
Vi borde kanske byta till tråden ”information” av LJE. Skulle någon nu komma med kommentar till ”fossila mellanformer” blir det rörigare än det redan är.