Skip to content

Illusioner om evolutionen (2): Prediktioner

januari 19, 2012

I det här inlägget fortsätter granskningen av Anders Gärdeborns artikel Illusionen om Evolutionen, närmare bestämt hans åsikt att evolutionsteorin inte kan göra några förutsägelser – prediktioner – något man kräver av en vetenskaplig teori.

Under rubriken ”Prediktioner och falsifikationer” läser vi i Gärdeborns artikel:

För att en teori ska anses vetenskaplig måste den göra förutsägelser, ”prediktioner”. Uppfyllelsen av dessa testas i vetenskapliga experiment och observationer. Uppfylls prediktionerna ökar teorin i trovärdighet, men den kan aldrig strikt bevisas.  …  Om däremot prediktionerna inte uppfylls så falsifieras teorin, om man inte hittar på en ny mekanism för att förklara avvikelsen. Men då var det aldrig någon prediktion från början.

Om prediktionerna inte uppfylls falsifieras just den hypotes man testar – men det behöver inte innebära att hela den bakomliggande teorin faller. Har man falsifierat sin prediktion får man formulera nya hypoteser som man också testar. Det är alltså inte så att man kan ”hitta på en ny mekanism för att förklara avvikelsen” och sedan nöja sig med det, som Gärdeborn tycks tro – denna nya hypotes måste givetvis också prövas. Observera också att en falsifikation inte är ett misslyckande, eftersom det betyder att man lyckats göra en hypotesprövning som visat ett klart resultat. Det är svårprövade hypoteser man kan bekymra sig över.

All naturvetenskap – inte bara evolutionsbiologi – bedrivs på det här sättet. Poängen är alltså att hypoteserna inte kan hittas på hur som helst – de måste följa ur teorin (se föregående inlägg), och de måste prövas. Man kan alltså inte hitta på hypoteser hur som helst och sedan vänta sig att bli tagen på allvar, som Anders Gärdeborn tycks tro. Han verkar också anse att det på något sätt är fusk att formulera nya hypoteser när gamla falsifierats. Detta visar sig exempelvis i det citat av Walter ReMine han återger: ”evolutionsläran anpassar sig till data som en dimma anpassar sig till landskapet”. Samma sak kunde sägas om t.ex. partikelfysik eller kvartärgeologi.  All forskning går ut på att man arbetar på att få fram teorier som anpassar sig till data, dvs. till verkligheten. Nej, Anders Gärdeborn har uppenbarligen inte förstått hur naturvetenskaplig forskning går till.

***

För att demonstrera att evolutionsteorin inte kan göra några prediktioner skriver Anders Gärdeborn vidare:

Nu några paralleller från evolutionsteorin. Evolution predikterar gradvisa sekvenser mellan livsformerna, levande eller fossila. Hittas dessa sekvenser säger man att evolutionen är bevisad (11). Men om man inte hittar sekvenserna så uppfinner man en annan typ av evolution, den punkterade jämnvikten, vilken innebär en mekanism att förklara avsaknaden av sekvenser (14). Eller så gör man som Darwin gjorde och hänför de saknade sekvenserna till ett inkomplett fossilmaterial (13). Både sekvenser och avsaknaden av desamma kan alltså förklaras av evolutionsläran. Ingen prediktion har gjorts och ingen falsifiering är möjlig.

Siffrorna hänvisar till en ruta i Gärdeborns bild av evolutionsteorin som har texten ”Hittas sekvenser?” och alternativen ”Ja” och ”Nej”. Det går pilar från dessa alternativ till rutorna ”Neodarwinism (Gradvis)” respektive ”Punkterad jämvikt (Hoppvis)”.

Evolutionsteorins struktur enligt artikeln ”Illusionen om evolutionen”, hämtad från Anders Gärdeborns hemsida.

Nu är saken den att teorin om den punkterade jämvikten inte alls strider mot neodarwinismen – teorin handlar om att evolutionen kan ske med varierande hastighet, inte att den skulle ”hoppa” på något sätt. Den punkterade jämvikten är inte alls någon ”annan typ av evolution” som Gärdeborn tycks tro, utan helt vanlig evolution som följer direkt ur grundförutsättningarna. Jag har försökt förklara detta för Anders Gärdeborn tidigare – till ingen nytta, som det verkar.

Sedan förutsäger evolutionsteorin inte gradvisa sekvenser mellan levande livsformer. De har inte utvecklats ur varandra, utan från gemensamma stamformer. Men det är riktigt att evolutionsteorin förutsäger att det skall ha funnits gradvisa sekvenser mellan livsformerna. Eftersom de allra flesta arter som evolverats nu är utdöda, och eftersom det fossila arkivet är synnerligen ofullständigt, kan vi dock inte vänta oss att finna kompletta serier av föregångare. Särskilt inte om vi intresserar oss för vad som hände för mycket länge sedan.

Men vad förutsäger då evolutionsteorin om fossilserien? Den säger att yngre former skall ha utvecklats ur äldre former som finns längre ner i lagerföljden – ju längre ned i lagren vi går, desto mer borde fynden skilja sig från dagens former. Den säger också att vi skall återfinna samma lagerföljd på olika platser. Detta är också vad vi ser. Teorin säger inte något bestämt om med vilken hastighet evolutionen sker, bara att den skall ske gradvis. Darwin var själv inne på att förändringar kunde slå igenom snabbare om livsbetingelserna ändrade sig än om mer konstanta förhållanden rådde. Detta är också väl belagt idag, både teoretiskt och experimentellt. Prediktionen blir alltså att vi skall finna fossil som inte kan förväntas bilda kompletta serier, men att de fossil vi faktiskt finner skall gå att ordna i evolutionära sekvenser – precis vad vi ser.

***

Nästa försök att visa att evolutionen inte kan göra prediktioner gäller systematikens uppbyggnad:

Några evolutionsbiologer tar till ”nästlade hierarkier” som evolutionsbevis. Med detta menas att arterna kan sorters i grupper som i sin tur kan sorteras i grupper på många olika nivåer. Inom biologin kallas dessa nivåer för domäner, riken, stammar, klasser, ordningar, familjer, släkten och arter. Och förvisso borde en evolution leda till denna struktur, och då den observeras talar man om en ”harmonisk evolution” (17).

Att det bara skulle vara ”några evolutionsbiologer” som ”tar till” de nästlade hierarkierna som belägg för evolutionen var en nyhet för mig – jag känner inte till någon som inte gör det. I själva verket var det inte minst evolutionsteorins förklaring till de observerade hierarkierna som gjorde att teorin slog igenom så snabbt; man fick en naturlig förklaring på något man tidigare inte kunnat förstå. Begreppet ”harmonisk evolution” är också nytt för mig, liksom för de kollegor jag har frågat. Var har Gärdeborn fått det ifrån? Vi läser vidare:

Problem uppstår dock då man inser att man kan skapa olika nästlade hierarkier beroende på vilka egenskaper eller organ man studerar. Man kan bygga en hierarki utifrån arternas generella uppbyggnad (morfologi), en annan utifrån hur ögat är uppbyggt, en tredje utifrån aminosyresekvensen hos hemoglobin och så vidare i stort sett i oändligheten. En del av dessa kan överensstämma med varandra, men inte alla. Eftersom evolutionister ser de nästlade hierarkierna som resultat av arternas utveckling uppstår ett jätteproblem: Man får olika släktlinjer, ”fylogenier”, beroende på vilken egenskap eller vilket organ man bygger upp sin nästlade hierarki utifrån.

Detta är korrekt så långt att det faktiskt kan vara svårt att få olika fylogenier att stämma i alla delar. Skälet är att mutationer är slumpartade (helt enligt teorins grundförutsättningar) vilket gör att evolutionsprocesser är svåra att rekonstruera och i princip omöjliga att förutsäga. Emellertid ger dagens molekylärbiologiska metoder möjligheter att samtidigt analysera många gener, vilket ger en väsentligt ökad precision i modellerna. Då stämmer också fylogenierna mycket bättre med varandra, någon jag påtalat tidigare. Anders Gärdeborn verkar dock omedveten om detta, och anser istället att biologerna hittar på en mängd bortförklaringar:

Men nu slår den evolutionistiska uppfinningsrikedomen till med full kraft. Man har kommit på en hel uppsjö av mekanismer för att förklara dessa avvikelser. Egenskaper kan avvecklas eller ersättas (21), egenskaper kan ligga genetiskt latenta för att senare reaktiveras (kallas ”masking”/”unmasking” (20)), egenskaper kan genetiskt ”hoppa” mellan släktlinjerna (kallas ”laterala överföringar” (19)) eller så evolverar olika organ helt enkelt olika fort (kallas ”mosaikartad evolution” (18)). Denna mosaikartade evolution kan också tas till för att förklarar avsaknaden av utvecklingssekvenser (15), när förväntan är att finna den harmoniska evolutionens sekvenser (12).

Att egenskaper kan avvecklas är knappast något märkligt påhitt – om livsbetingelserna ändras kan selektionstrycket för en egenskap upphöra, och då kommer den att tillbakabildas med tiden. Likaså kan en avvecklad funktion ersättas av en annan. Anders Gärdeborn skriver själv på sid. 114 i sin bok Intelligent skapelsetro:

Att organ kan avvecklas innebär inga konstigheter i ett skapelsescenario heller. Kanske kunde både pingvinen och strutsen flyga i Guds ursprungliga skapelse, men har genom mutationer förlorat den möjligheten?

Gärdeborn verkar alltså vara helt med på att pingvinvingen kan ha omformats från vinge till fena, så var ligger problemet med att funktioner kan avvecklas och ersättas?

Att genetiska egenskaper kan ligga latenta för att senare reaktiveras – s.k. atavismer – är välkänt och inte något märkligt.

Inte heller lateral genöverföring är något påhitt – det är ett välstuderat fenomen som inte är det minsta mystiskt.

Att organ kan evolvera med olika hastighet, ”mosaikartad evolution”, är väl knappast heller så konstigt. Evolutionen styrs av det selektionstryck som råder för tillfället, och varför skulle det alltid vara detsamma för alla funktioner? Att alla organ skulle utvecklas lika fort är ingenting man kan vänta sig – varför skulle det vara så? Det är kanske detta Anders Gärdeborn menar med ”harmonisk evolution”? Men utan närmare upplysning om vilka organ det gäller, och vad som menas med ”olika fort”, är det inte lätt att vänta sig något alls.

Det är svårt att begripa att Anders Gärdeborn på det här sättet kan ta välkända och väl belagda fenomen och påstå att de skulle vara lösa påhitt. Han visar bara att han borde läsa på sin evolutionsbiologi bättre.

 

Nästa inlägg: Är evolutionsteorin falsifierbar?

18 kommentarer leave one →
  1. februari 14, 2012 11:45 e m

    Erkell frågar: ”… var ligger problemet med att funktioner kan avvecklas och ersättas?”

    Jag svarar: Problemet är att nästlade hierarkier inte kan användas som evolutionsbevis då det finns evolutionsmekanismer att ta till då naturen INTE är nästlat hierarktisk. Jag läste senast idag i min lokalblaska (VLT 12-02-14) att spökdjur använder ultraljud för kommunikation, vilket ”inga andra medlemmar av vår egen ordning har [läs: gör]”. Detta är alltså en avvikelse från en nästlad hierarki och således ett argument MOT evolution. Eftersom det dock finns mekanismerna ”avveckling” och ”ersättning” att ta till, går evolutionsläran inte att falsifiera i detta avseende heller.

    Alltså: Nästlad hierarki => Evolutionsbevis
    Brott mot densamma => Avveckling eller ersättning
    Konklusion: Både A och icke-A kan förklaras evolutionistiskt => Icke-falsifierbarhet.

    • Lars Johan Erkell permalink
      februari 17, 2012 1:02 e m

      Anders,
      Du skriver att ”det finns evolutionsmekanismer att ta till då naturen INTE är nästlat hierarktisk”. Intressant! Strukturen med grupper inom grupper kan man finna överallt i naturen så vitt jag vet. Kan du ge exempel på en större grupp organismer som inte kan beskrivas som en nästlad hierarki? Skulle du också kunna förklara hur en sådan struktur skulle hänga ihop med mekanismerna “avveckling” och “ersättning” – jag hänger inte med i logiken här.

      • februari 18, 2012 5:15 e m

        Naturligtivs finns det nästlade hierarkier överallt i naturen. Däremot finns ofta egenskaper/organ som inte passar i dessa hierarkier, tex spökdjurens ultraljud enligt ovan. Och genom att också ge dessa avvikelser från evolutionslärans förväntningar en förklaring, har man gjort läran icke-falsifierbar.

      • Lars Johan Erkell permalink
        februari 21, 2012 3:17 e m

        Ok, då fanns det alltså inga grupper som inte gick att beskriva som en nästlad hierarki. Varför skrev du det då?

        Vad gäller spökdjuren tvivlar jag på att någon skulle använda deras kommunikation för att riva upp primaternas systematik – det är inte ovanligt att däggdjur har en hörsel som går upp i ultraljudsområdet, och att man upptäcker att ytterligare en art använder det frekvensbandet för kommunikation är ju intressant, men knappast sensationellt. Det är ju inte så svårt att tänka sig att en kommunikationsförmåga skulle kunna utvecklas ganska enkelt när hörselförmågan redan finns på plats. Man kan därför inte utgå från att alla arter med ultraljudskommunikation måste ha ärvt den från en gemensam stamform med den förmågan. Andra saker vore svårare att förklara på så sätt, exempelvis är det svårt att tänka sig att så speciella och komplexa strukturer som fjädrar skulle ha uppstått vid många tillfällen.

        Det här visar på en välkänd svårighet inom systematiken: likheter kan bero på homologi (gemensamt ursprung) eller på konvergens (liknande anpassningar) och det kan i många fall vara svårt att avgöra vad som är vad. Systematikerna är ytterst väl medvetna om problemet, så man kan inte hävda att en viss egenskap skulle vara homolog eller analog utan ge goda skäl för det. Men nu har molekylärgenetiken givit oss nya redskap som kommer förbi det här problemet, och molekylärgenetiska metoder har idag utvecklats till systematikens huvudmetod. Det betyder att homologi/konvergensproblemet är mer eller mindre överspelat.

      • mars 3, 2012 6:57 e m

        Lars Johan,
        Självklart kan ARTER alltid sorteras i nästlade hierarkier. Det kan man med i stort sett vad som helst. Evolutionslärans problem är att man får olika hierarker beroende på vilka EGENSKAPER man väljer att sortera efter. Du inser detta också i ditt resonemang kring homologier och konvergens.

        Du väljer fjädrar som exempel på en komplex struktur som inte borde kunna utvecklats vid flera tillfällen. Vid andra tillfällen tvingas man dock acceptera en oberoende uppkomst av strukturer, tex flygfärdighet (som uppstått 4 gånger (fåglar, ödlor, insekter, däggdjur)) och synorgan (som uppstått ett 40-tal gånger lite beroende på vem man frågar). Ånyo, evolutionister för fram de exempel som talar för läran och uppfinner mekanismer (rätter på smörgåsbordet) för dem som inte gör det.

        Även inom molekylärgenetiken tvingas man anta en riklig konvergens. Därför har den inte löst det du mycket riktigt kallar för ”problemet”.

      • Lars Johan Erkell permalink
        mars 6, 2012 3:33 e m

        Anders,
        Du har helt missat poängen med de två inlägg som jag hänvisat till flera gånger (här och här). Av exemplet framgår att man får samma fylogeni i flera olika molekylärgenetiska undersökningar, att man också får samma fylogeni när man utgår från anatomisk likhet, och denna fylogeni också bekräftas av fossilfynd. Du skriver att ”man får olika hierarkier beroende på vilka EGENSKAPER man väljer att sortera efter”. Detta är alltså fel; i exemplet får vi får samma fylogeni utifrån tre olika ”egenskaper”. Och egentligen är det fler än så, eftersom de molekylärgenetiska studierna är gjorda utifrån olika gener.
        Du skriver om ”oberoende uppkomst av strukturer, tex flygfärdighet”, men flygförmåga är en egenskap, inte någon struktur. Fåglar och insekter flyger med vingar som har fullständigt olika struktur, och som rimligtvis har utvecklats separat. Eller tänker du dig att det måste funnits någon sorts ”urvinge”? Vad är egentligen problemet?
        Visst kan man se konvergens i molekylärgenetiken, men det fina med genetiska metoder är att man kan analysera tysta mutationer och mutationer i icke-kodande sekvenser som inte står under något selektionstryck. Detta gör att man kan slippa problem med konvergens, och det är givetvis sådana sekvenser man utgår ifrån när man ställer upp kladogram. Så visst kan man säga att molekylärgenetiken har löst ”problemet”.

      • Anders G permalink
        mars 9, 2012 2:38 e m

        Nejdå, jag missar inte din poäng att det finns exempel där man får samma fylogeni (fast du menar egentligen kladistik!) oavsett man studerar molekylärgenetik, anatomi eller fossil.

        Däremot missar du min poäng att dessa “bevis” för evolution inte håller så länge som avvikelser från mönstret aldrig ses som analoga “motbevis”, utan de ges andra förklaringar (tex konvergens).

        Ditt argument med “tysta mutationer” tappar naturligtvis betydelse i takt med att man hittar nya funktioner för icke-kodande DNA. Och detta går som bekant mycket fort idag.

      • Lars Johan Erkell permalink
        mars 12, 2012 12:56 e m

        Anders,
        Du frågar varför avvikelser från mönstret inte ses som ”motbevis” – jag antar mot evolutionen som sådan. Det är inte så att man utan vidare förkastar en teori för att man i ett experiment misslyckats med att belägga den. När man i praktiken vill testa en hypotes gör man det alltid mot bakgrund av ett antal hjälphypoteser, som att de metoder man använder är adekvata, att man har rätt sorts data av tillräcklig kvalitet osv. Om man nu inte kan belägga sin hypotes är det svårt att veta om det var hypotesen eller någon av hjälphypoteserna det var fel på. När man vill ställa upp fylogenier har man ofta det problemet att man har knappt med fossilfynd eller gensekvenser att utgå från. Om man då inte kan belägga någon föreslagen fylogeni kan detta bero på otillräcklig/dålig data eller något annat (ett felaktigt konvergensantagande kanske), och inte nödvändigtvis på att grundhypotesen var felaktig.

        Nu finns det förstås en osäkerhet i alla fylogenier, så de kan kritiseras och kanske också till slut förkastas. Det betyder inte att man kan förkasta evolutionsantagandet. Om vi emellertid lyckats belägga en fylogeni på flera olika sätt (som i exemplet) har vi funnit ett starkt stöd för att en evolution ägt rum. Det stödet minskar inte av att man inte lyckas etablera andra fylogenier på annat material. Det är ju i princip enkelt att visa att något finns, men mycket problematiskt att visa att något inte finns. Så jag har väldigt svårt att se att en studie som avviker från mönstret skulle ses som ”motbevis” mot att en evolution över huvud taget ägt rum. Den kan kanske ses som en falsifiering av en viss hypotes, men inte av evolutionsteorin som helhet.

        Vad gäller funktioner för icke-kodande DNA är det helt obekant för mig att man skulle hitta nya funktioner mycket fort idag. Någon (har glömt vem) räknade ut hur lång tid det skulle ta tills vi funnit funktion hos allt DNA, givet den takt i vilken vi finner nya funktioner. Jag har glömt den exakta siffran, men det rörde sig om årtusenden.

  2. februari 14, 2012 11:49 e m

    Erkell skriver: ”Emellertid ger dagens molekylärbiologiska metoder möjligheter att samtidigt analysera många gener… Då stämmer också fylogenierna mycket bättre med varandra…”.

    Här blandar Erkell ihop begreppen ”fylogeni” och ”kladogram”. Genanalyser ger inte en utvecklingssekvens (fylogeni) vilket Erkell tycks mena, utan de ger ett kladogram. Detta är ”bara” ett sätt att ordna organismer efter vissa egenskaper/gener (och vilka egenskaper som används är dessutom upp till de evolutionistiska analytikerna att bestämma). Man kan visserligen omvandla ett kladogram till ett fylogram, men BARA om man i den processen gör evolutionistiska antaganden. Att använda ett kladogram som evolutionsbevis blir därför ytterligare ett cirkelresonemang.

    • Lars Johan Erkell permalink
      februari 17, 2012 1:05 e m

      Anders,
      Var är cirkeln? Genanalyser kan mycket riktigt användas för att ställa upp ett kladogram. Evolutionsbiologer konstruerar kladogram under antagandet att de återspeglar en evolutionär utveckling, och alltså representerar fylogenier. Som jag förklarat tidigare (här och här) är kladogrammet en hypotetisk fylogeni, och hypoteser måste som bekant testas. Det kan man göra genom att jämföra det med fossilserien, eller att jämföra kladogram (hypotetiska fylogenier) som man fått fram med olika metoder, som gensekvenser mot morfologisk data. I mitt exempel finner man att morfologi, gensekvenser och fossilserien visar samma släktskap mellan ett antal större grupper. Det är extremt osannolikt att denna överensstämmelse skulle vara slumpens verk. Det är alltså inte så att ”ett kladogram som evolutionsbevis blir därför ytterligare ett cirkelresonemang” som du skriver, eftersom ett kladogram (dvs. en hypotetisk fylogeni) måste testas mot annan, oberoende information för att bli accepterat som en trolig fylogeni. Det finns inte ett spår av cirkularitet i detta.

      • februari 18, 2012 5:28 e m

        Cirkelargumentet består av skapandet av det hypotetiska fylogramet utifrån evolutionistiska antaganden (vilket du verkar hålla med om). Testandet av detsamma är en annan historia.

        I grenpunkterna i det så skapade fylograment brukar man skriva en av tre saker (se tex http://www.tellapallet.com/tree_of_life.htm):
        1. Ingenting
        2. Ett organ
        3. En gruppbeteckning (typ däggdjur, mossdjur eller ”cnidaria”)

        Men det är ARTER som ska utvecklas. Om fylogenierna är så bevisade som du påstår, varför sätter man då inte ut arterna i greningspunkterna? Det vore ju ganska värdefull evolutionsinformation.

      • Lars Johan Erkell permalink
        februari 21, 2012 3:19 e m

        Men snälla Anders, att skapa ett hypotetiskt fylogram från ett evolutionsantagande är att ställa upp en hypotes och inget annat. Om jag har ordnat att antal arter i ett kladogram efter deras kroppsbyggnad kan jag sedan ställa upp hypotesen att den observerade ordning har sin grund i en gemensam härstamning. Den hypotesen kan jag testa genom att exempelvis jämföra med ett annat kladogram som är uppställt efter något oberoende kriterium, såsom gensekvenser. Det här är hypotetisk-deduktiv metod rätt upp och ned. Om du menar att detta skulle vara ett cirkelargument vill jag påstå att du inte vet vad ordet betyder. Låt mig ge ett exempel på cirkelbevis: ”Hur jag kan veta att Bibeln är Guds ord? Det står i Bibeln!”. Jag har faktiskt hört det här resonemanget.

        Det är mycket riktigt så att man tänker sig att det funnits någon art i var och en av kladogrammets grenpunkter, och att den arten delat sig i två. Nu är det extremt osannolikt att vi skulle råka finna fossil av just den här arten. Och om vi faktiskt skulle råka finna de ”rätta” fossilen, kan vi inte veta att vi faktiskt hittat rätt. Utgående från den kunskap vi har om dagens arter kan vi inte förutsäga hur den här stamfadern sett ut i sådan detalj att vi säkert skulle känna igen den om vi hittade den. Vi kan säga att ett visst fossil har sådana egenskaper att det skulle kunna vara den aktuella stamfadern, eller att det kunde vara nära besläktat.

        Nu behöver vi inte hitta dessa stamformer för att belägga vår fylogeni – kan man sluta sig till samma fylogeni med flera oberoende metoder, kan man vara ganska säker på att den är korrekt. Det händer att kreationister kräver att man skall hitta en obruten följd av anfäder för att de skall se evolutionen som ”bevisad”, men det är bara den gamla taktiken att lägga ribban så högt att man kan vara säker på att det är omöjligt att komma över den.

      • februari 29, 2012 11:40 e m

        Lars Johan,
        Du skriver: ”att skapa ett hypotetiskt fylogram från ett evolutionsantagande är att ställa upp en hypotes och inget annat… Den hypotesen kan jag testa genom att exempelvis jämföra med ett annat kladogram…”.

        Hela min poäng i den artikel du refererar är att där dessa tester inte bekräftar den uppställda hypotesen finns andrahandsantaganden att ta till för att rädda hypotesen. Visst får man ifrågasätta VILKET evolutionsträd som är det rätta, men inte ATT det finns ett evolutionsträd.

      • Lars Johan Erkell permalink
        mars 6, 2012 3:29 e m

        Anders,
        Visst får man ifrågasätta att det finns ett evolutionsträd! Det underbara med vetenskapen är att allt kan (och skall) diskuteras! Men om man vill bli tagen på allvar måste man ha mycket goda argument för att visa att en teori som belagts på så många olika sätt, om och om igen, ändå är felaktig i grunden. Känner man inte att man har tillräckliga argument avstår man nog. Men det är inte så att grundläggande frågeställningar anses vara ”färdiga” och läggs åt sidan – det pågår exempelvis en diskussion om mutationer kanske på något vis kan vara länkade till miljöfaktorer, även om man knappast tänker sig att man skall återupprätta Lamarck. Allt kan diskuteras. Fast det gäller att komma med bra argument, och det är där det brukar hänga sig i kreationistargumentationen.

  3. Johnny Lilja permalink
    april 28, 2012 10:02 f m

    ” Problemet är att nästlade hierarkier inte kan användas som evolutionsbevis då det finns evolutionsmekanismer att ta till då naturen INTE är nästlat hierarktisk. Jag läste senast idag i min lokalblaska (VLT 12-02-14) att spökdjur använder ultraljud för kommunikation, vilket ”inga andra medlemmar av vår egen ordning har [läs: gör]”. Detta är alltså en avvikelse från en nästlad hierarki och således ett argument MOT evolution. Eftersom det dock finns mekanismerna ”avveckling” och ”ersättning” att ta till, går evolutionsläran inte att falsifiera i detta avseende heller.”
    Så om alltså en grupp fåglar, låt oss säga papegojor, inte har några arter som är svarta så betyder det att när man hittar en svart papegoja så är papegojorna plötsligt inte släkt och de kan plötsligt inte ha utvecklats från samma förfäder? Dunkelt, i sanning dunkelt. Vi andra förstår ju att alla de likheter papegojorna har är det viktiga i sammanhanget och om en är svart och inte de andra inte hindrar väl inte på något vis detta?

  4. juni 2, 2014 1:48 e m

    Anders har tydligt ändrat länken till sin artikel: http://gardeborn.se/artiklar/illusionen-om-evolutionen.html

    • Lars Johan Erkell permalink
      juni 2, 2014 1:57 e m

      Fixat! Tack för tipset!

Trackbacks

  1. Granskning av ”Illusionen om evolutionen” | Evolutionsteori.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: