Skip to content

Tio frågor till kreationister (3)

juni 13, 2012

Vilka skillnader mellan schimpanser och människor går inte att förklara med mikroevolution?

 

I det båda förgående inläggen konstaterade vi att kreationister vare sig kan säga var gränsen mellan olika ”skapade slag” skulle gå, eller varför makroevolution skulle vara omöjlig, trots att man energiskt hävdar just detta. Men kanske går det lättare om vi analyserar ett konkret exempel istället för att leta efter abstrakta principer?

Alla kreationister är säkert överens om att ett släktskap mellan apor och människor är fullständigt, komplett och totalt uteslutet. Det borde därför vara belysande att se på vilka skillnader som finns mellan människor och schimpanser – våra förmodat närmaste släktingar. Här måste det vara lätt att finna en uppsjö av dramatiska skillnader som är omöjliga att förklara med mikroevolution.

Det är knappast svårt att se skillnad på en människa och en schimpans, men vi har samma antal tänder och lika många ben i kroppen, bortsett från att schimpanser oftast har en svanskota mindre och ett revben mer. Tänderna och benen ser förstås något olika ut, men inte värre än att det rimligtvis faller innanför gränserna för mikroevolution.

Vi människor har något fler småmuskler i ansiktet än vad schimpanser har, vilket ger möjligheter till en mer uttrycksfull mimik. Antalet muskler varierar för övrigt mellan olika människor, så även detta verkar vara ett typiskt fall av mikroevolution.

***

Genetiska skillnader finns förstås, frågan är bara vilken betydelse de har. Ett vanligt sätt att uppskatta graden av genetisk likhet mellan två arter är att jämföra skillnader i genen för cytokrom B. Människa och schimpans skiljer sig då ungefär 12 %, medan varg och räv, som av kreationister anses tillhöra samma skapade slag, skiljer sig c:a 18 %. Den genetiska skillnaden mellan människa och schimpans är alltså inte större än att den tydligen kan rymmas inom ett skapat slag.

Så har vi människor ett kromosompar mindre än människoaporna – skulle detta kunna utesluta ett släktskap? Inte om vi åter jämför med varg (78 kromosomer) och räv (36 kromosomer). Det är tydligt att kromosomantalet kan variera kraftigt inom ett skapat slag.

Emellertid är det tydligt att människans kromosom 2 är produkten av en fusion mellan två av människoapornas kromosomer – skulle en fusionskromosom kunna utesluta släktskap? Knappast. Vi har en liknande situation hos hästar; de har en fusionskromosom (nr. 5) som känns igen som kromosom 23 och 24 hos de vilda Przewalskihästar som troligen står nära deras gemensamma stamform. Trots detta kan hästarna korsas och ge fertil avkomma. Och då tillhör de, om jag förstått saken rätt, samma skapade slag.

Kromosomfusioner är inte så osannolika som man kanske tänker sig; en s.k. Robertsonsk translokation förekommer hos ungefär ett barn på 1000, och den innebär att två kromosomer fusionerat. Den här typen av fusion kan ske på olika sätt, och mellan olika kromosomer, men om den sker på ett sådant sätt att inget väsentligt genetiskt material går förlorat, är individen med fusionskromosomen helt normal (det finns dock en risk för att barn i nästa generation kan få skador). Det är alltså ingenting konstigt med att kromosomantalet ändrar sig under evolutionens gång – PZ Myers reder ut begreppen här och här.

Det verkar alltså gå bra att förklara även genetiska skillnader med mikroevolution.

***

De riktigt avgörande skillnaderna mellan apa och människa skulle man dock vänta sig att finna i hjärnan, och just denna tanke ledde under 1800-talet till ett berömt gräl mellan Richard Owen – en av de sista betydande biologer som inte accepterade evolutionsteorin – och Thomas Huxley, även känd som ”Darwins bulldog”. Owen hävdade att det fanns en unik struktur i människans hjärna, Hippocampus minor, som helt skulle saknas hos apor. Huxley hävdade däremot att strukturen inte var unik. Det visade sig att Huxley hade rätt; Hippocampus minor (eller Calcar avis som den kallas numera) är inte unik för människan, och det finns heller ingen annan struktur i människans hjärna som inte går att härleda till en motsvarande struktur hos apor.

Givetvis finns det skillnader mellan schimpansens hjärna och människans, framför allt storleken. En aphjärna om 400 gram har evolverat till en människohjärna om 1300 gram, och många strukturer har expanderat kraftigt. Det anatomiskt mest påtagliga exemplet är så vitt jag känner till lobulus parietalis inferior, som hos människa bildar två vindlingar, Gyrus supramarginalis och Gyrus angularis, vilka inte finns hos apor. Men vindlingar som bildas när cortex expanderar kan knappast klassas som helt nya strukturer. Så finns det också några områden som visserligen inte är så anatomiskt annorlunda, men som tycks ha delvis olika funktioner hos apor och människor.

Inte minst är Broca’s area intressant, ett område som hos människor är väsentligt för tal och språkförståelse. Apor talar ju inte, så man kan undra vad apornas motsvarande struktur har för funktion. En färsk studie visar emellertid att schimpanser som kommunicerar med gester och läten aktiverar just denna area. Det ingen långsökt tanke att vårt språk evolverats ur ett sätt att kommunicera som liknar schimpansernas, speciellt som även människor som använder teckenspråk aktiverar området. Vad gäller hjärnans olika strukturer finns det alltså, givet hjärnans fenomenala flexibilitet, vad jag kan förstå ingenting som utesluter att mikroevolution skulle räcka till för en evolution från en schimpansliknande art till människa.

Nu är primaternas anatomi fjärran från mitt eget område, så det finns garanterat mycket jag inte känner till i ämnet. Vad som dock är anmärkningsvärt är att jag inte sett något om dramatiska skillnader mellan schimpanser och människor i kreationistlitteraturen – hade skillnaderna funnits borde de rimligtvis fått en framträdande plats.

Så vilka är de avgörande anatomiska skillnader mellan schimpanser och människor som omöjliggör mikroevolution? De måste ju finnas?

15 kommentarer leave one →
  1. myrklafsaren permalink
    juni 13, 2012 10:23 f m

    He he nu satte du fingret på en öm punkt tror jag.
    Om man tror på det här med dom skapade slagen så faller ju människan på ett mycket påfallande sätt in bland primaterna(om det nu är ett skapat slag, vem vet vad kreationisterna egentligen menar), ungefär som åsnorna bland hästarna(ingen jämförelse i övrigt).
    Kanske finns det religiösa som faktiskt tror att även människan är en produkt av guds skapade evolution, jag vet inte riktigt, men för dom flesta är nog det otänkbart och dom har då ett rejält problem med förklaringen, antagligen så stort så dom väljer att avstå från att ens försöka. Vi får väl se.

  2. juni 17, 2012 8:08 e m

    Om man stannar vid skelettets anatomi så är det tydliga skillnader på panna, käke, bäcken, knä och fot. Jag har inte sett någon artikel som beskriver vilka mutationer som skulle ändra på dessa strukturer, hur sannolika dessa mutationer är och varför de skulle selekteras.

    • Lars Johan Erkell permalink
      juni 17, 2012 8:35 e m

      Jag har heller inte sett några sådana arbeten, men jag har å andra sidan inte letat. Men även om sådana arbeten inte finns (än) betyder inte det att en sådan utveckling skulle vara omöjlig. Jämför med ”hundslaget” – det är rätt stora skillnader i skelettet hos en bulldogg, en chihuahua och en vinthund. Ändå rör det sig om samma art. Även om det här rör sig om riktad avel, visar exemplet ändå på den potential för variation som finns inom en och samma art.

    • myrklafsaren permalink
      juni 18, 2012 9:59 f m

      Erik O.
      Jag har ovanligt stor näsa, inte så kul när man gick i skolan, men hur kan det komma sig?
      Alla människor har små olikheter i kraniets form, precis som alla organismer inom samma art uppvisar olikheter.
      Den naturliga variationen beror naturligtvis på genetiska skillnader, vilka i sin tur är själva grunden för att ett urval kan äga rum.
      Variationerna kan bara bero på mutationer och mutationer och urval är det enda sätt som vi känner till som förändrar arterna.
      Dom exakta anledningarna till varje enskilt urval är omöjliga att känna till, men vid vetenskapliga studier av dom kan man nästan alltid hitta delar av förklaringen.
      Skapelse däremot har ingen sett och det finns heller inga vetenskapliga bevis som tyder på att någon sådan ägt rum.
      Dessutom måste jag säga att det är lite märkligt att du fokuserar så ensidigt på olikheterna mellan apor och människor, när likheterna är det som är klart mest iögonenfallande.

      • juni 18, 2012 12:49 e m

        Varje slags varelse bär på gener för en stor variation, det är därför man kan avla fram särpräglade raser av exempelvis hundar. Individens egenskaper beror på urvalet av gener från mamman och pappan. Mutation och selektion behövs inte för att det ska uppstå nya varianter. Människan är den enda varelsen med gener för upprät gång, därför finns inga apor med stortån parallellt med resten av tårna.

      • Lars Johan Erkell permalink
        juni 18, 2012 1:34 e m

        Den biologiska variation som finns hos olika ”varelser” varierar kraftigt, hos exempelvis geparder är den bekymmersamt låg. Denna variation grundar sig i att populationer samlar på sig mutationer med tiden. Utan mutationer (jag räknar då in genetisk rekombination osv.), ingen variation.

        Australopithecus hade förresten uppenbarligen framåtriktad stortå och upprätt gång, men hjärnan var av schimpansstorlek. Var det en apa eller en människa? Eller en mellanform? :-)

  3. myrklafsaren permalink
    juni 18, 2012 4:25 e m

    Erik O.
    ”Mutation och selektion behövs inte för att det ska uppstå nya varianter”….nähä, och hur får man då fram nya hundraser?
    Läser du inte vad du själv skriver?
    Mutation och selektion är all avels självklara förutsättning och all variation beror på mutationer plus eventuellt ett mindre tillskott från epigenetik.
    Vi känner inga andra sätt att förändra en art.
    Slutsats, mutationer behövs för att få nya varianter och selektionen testar deras livsduglighet, allt annat snack är gripet nur luften och saknar helt empiriskt stöd.

    • juni 19, 2012 5:58 f m

      Questionbegging. Hur vet ni att all variation beror på mutationer?
      Har man sett Australopithecus stortå?
      Är geparden och leoparden olika slags varelser?

      • Lars Johan Erkell permalink
        juni 19, 2012 11:02 f m

        Erik, har du något att säga, eller är du bara här för att ägna dig åt krypskytte? Alltnog: den biologiska variation vi känner till grundar sig i genetisk variation. Epigenetiska effekter spelar en liten och än så länge ganska oklar roll. Vad gäller Australopithecus anser man idag att den gick upprätt. Vill du se en stortå kan du titta på den rekonstruktion som finns här. Vilka exakta fossilfynd rekonstruktionen grundar sig på vet jag inte. Geparden och leoparden är olika arter. Vad du menar med ”varelser” får du förtydliga.

  4. juni 19, 2012 12:07 e m

    Lars Johan, jag påpekar bara när det inte finns evidens för det du påstår. Det är inte visat att all genetisk variation beror på mutationer. Det finns inte visat att Australopithecus hade mänsklig fot. Jag är nog klar med den här tråden, eftersom du tycker att jag ägnar mig åt krypskytte.

  5. myrklafsaren permalink
    juni 19, 2012 7:35 e m

    Erik o.
    jag var slarvig i mitt förra svar till dig, du har naturligtvis rätt i att mutationer inte behövs för att det skall uppstå nya varianter, inte vid varje enskilt tillfälle.
    Dock innehåller ju den genetiska historiebok som varje individ bär med sig massor av mutationer sedan den tid då vi alla var encelliga djur.
    Ja, jag vet att du anser att gud skapade alla arter med en stor genetisk variation från början, men om gud skapade alla gener färdiga, varför skapade han då också mutationer?
    Om mutationerna dessutom är meningslösa och inte behövs så blir ju det hela fullständigt obegripligt.
    Så har du något bra svar på den i mitt tycke verkligt stora frågan, varför skapade gud mutationer?

    • juni 19, 2012 9:36 e m

      myrklafsaren: Mutationer är kopieringsfel eller felaktig reparation. Bibeln berättar att fel och trasighet är en del av skapelsen alltsedan syndafallet då människan valde att gå sin egen väg och äta av kunskapens frukt på gott och ont. Eftersom människan ville få den kunskapen lät Gud ondska och trasighet drabba hela skapelsen så att människan själv fick utforska vad det innebär att leva utan Gud. Genom löftet om Jesus har vi också möjligheten att omvända oss och bli en del av Guds återupprättade skapelse.

      • juni 21, 2012 6:49 e m

        Okej Erik, så gud skapade mutationer för att ställa till ett elände för allt levande på jorden.
        Men om mutationer är så onödiga som du beskriver så borde dom inte kunna ställa till så mycket elände heller.
        Tvärtom så är ju nästan alla som forskar på ämnet överens om att mutationerna är en av dom viktigaste komponenterna för livets utveckling och anpassning.
        Du tog mutationen som ger malariaflugan resistens mot klorokin som exempel i en annan av trådarna.
        Om man leker med tanken att malariamyggor kunde prata, så tror jag dom skulle tycka det var ganska bra med den mutationen.
        Man får känslan av att gud inte lyckats sådär jättebra i sina onda avsikter med mutationerna.

  6. Sake permalink
    januari 3, 2013 10:54 f m

    @ Myrklafsaren. Det finns gott om exempel på att och hur epigenetik påverkar fenotypen på ett mycket påtagligt sätt, se t.ex. Överkalixstudien eller resultaten av den Holländska hungervintern – som bägge ger exempel på kraftiga miljöadaptioner som kan uppnås genom epigenetiska mekanismer i människan. Motargumentet att detta endast skulle vara dynamiska effekter enligt en reaktionsnorm är motbeviat av Susan Lindquists arbeten med Arabidopsis, jäst, Bananflugor, etc i laboratoriemiljö, där hon klart visat att nya morfer som uppstår i experimenten är selekterbara på samma sätt som neomorfer vilka beror på genetiska skillnader (dock är det enklare att återselektera fram vildtypsmorfen än om den underliggande orsaken är genetisk). Epigenetisk påverkan av en arts morfologiska spektrum utgör ett bra argument, och mekanistisk förklaringsmodell för makroevolution, då sådana epigenetiska modifieringar uppkommer vid cellulär stress under embryonalutvecklingen, som t.ex. skulle uppstå vid en radikal miljöförändring. Selekterbarheten innebär att de individer som eventuellt har utvecklat en morf som är bättre anpassad erhåller en epigentiskt grundad tidsrespit för att ackumulera och fixera motsvarande genetiska förändringar.

    Fråga till Erik O. Ditt resonemang om att mutationer INTE är en del av din guds originalskapelse och att de i stället är introducerade i efterhand – introducerades meiotisk rekombination samtidigt? eller ingick detta i originalskapelsen? Om det första – så har vi lagt upp på bordet två väldigt viktiga mekanismer för att evolution bland sexuellt reproducerande arter skall fungera, dvs en variansgenerator och en städfunktion för att en arts genom inte skall ackumulera fitnesssänkande mutationer. Om du anser att det andra svaret är det korrekta så inställer sig frågan. Utan mutationer, vilken genetisk funktion fyller meiotisk rekombination då?

    • Thomas permalink
      april 24, 2015 11:22 f m

      Så då måste hela världen fyllda av olika ”mellanformer”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: