Vetenskap, hypoteser och intelligent design

En central punkt i den diskussion jag för med Ola Hössjer i de föregående sju inläggen med titeln ”Genombrott för intelligent design?” (första inlägget här) gäller villkoren för vad som kan betraktas som legitim vetenskap. Eftersom mina svar på hans kommentarer i den här saken är för långa för att få plats i kommentarsfältet har jag valt att skriva ett separat inlägg på temat.

Centralt är frågan om hur man formulerar hypoteser, alltså antaganden om hur något förhåller sig. Hypoteser formulerar man inte hur som helst; man griper inte bara något luften (det kallas ad hoc-hypotes) utan hypotesen grundas på kunskap man har. Den skall också vara falsifierbar, vilket innebär att det skall vara möjligt att visa att den är felaktig. Det vetenskapliga arbetet går sedan ut på att man testar hypotesen. Vare sig den sedan visar sig vara riktig eller felaktig har man lärt sig något nytt. Det viktiga är här att hypotesen är så formulerad att man praktiskt kan testa den med ett tydligt resultat. Kan man inte det kan man inte heller lära sig något nytt. Och kan man inte testa sina hypoteser kan man inte rota sina teorier i verkligheten.

Emellertid behöver en hypotes inte vara vetenskaplig bara för att den är falsifierbar. Ett exempel: ”månen är en ost” är en falsifierbar (och falsifierad) hypotes. Men rent nonsens. Vill vi lyxa till det kan vi formulera den som en klassisk syllogism:

Premiss 1: Månen är gul, rund och har kratrar

Premiss 2: En uppskuren ost är gul, rund och har gropar som ser ut som kratrar

Slutsats: Månen är en ost

Det är alltså ingen ad hoc-hypotes – den grundar sig på en analogi. Men det är fortfarande nonsens. Vad jag vill ha sagt med det här är att en hypotes inte behöver vara rimlig eller ens vettig bara för att den är falsifierbar.

Som exempel på en falsifierbar hypotes som är vetenskapligt godtagbar kan vi ta en klassiker: Darwins hypotes om livsformernas gemensamma härstamning. Den innebär att äldre former måste ligga under yngre former i fossilserien. Det får alltså inte inträffa att man hittar fossil av en säkert identifierad och säkert daterad kanin (eller något annat modernt däggdjur) i kambriska avlagringar, alltså från en tid långt innan de första däggdjuren uppstod. Trots att man grävt fram miljoner fossil har man ännu inte hittat något som falsifierat Darwins hypotes. Men det skulle i princip kunna inträffa, och det skulle då vara ett grundskott mot evolutionsteorin..

***

Man kan höra ID-förespråkare hävda att ID också kan ställa upp falsifierbara hypoteser. Stephen Meyer ägnar ett helt appendix åt att diskutera saken i sin bok Signature in the Cell från 2009. Han skriver där på sidan 482: ” … the theory of intelligent design makes predictions about the kind of features we are likely to find in living systems if they were in fact intelligently designed”. Det viktiga är här formuleringen “we are likely to find” – ID:s förutsägelser grundar sig alltså på vad man kan vänta sig att finna. Inte på vad man måste finna eller på vad man inte får finna, alltså inte på några tvingande förutsägelser.

Det här innebär att man inte klart kan falsifiera en ID-hypotes. Vi kan som exempel ta en ID-inspirerad hypotes Meyer själv ställer upp: ”The functional sequences of amino acids within amino acid-sequence space should be extremely rare rather than common”. Han menar att av alla tänkbara kombinationer av de aminosyror som bygger upp proteiner skall det finnas mycket få kombinationer som resulterar i fungerande proteinstrukturer. Det första problemet är att Meyer inte ger någon tydlig gräns för vad som skulle vara extremt sällsynt och vad som inte skulle vara det, så frågan går inte att avgöra i praktiken – ”extremely rare” kan tolkas på mycket olika sätt. Det andra, och större, problemet är att det inte finns någon logisk koppling till en designer – hur vet vi att designern bestämt sig för att det bara får finnas ett fåtal fungerande kombinationer? Det vet vi inte. Så om vi ändå kunde bekräfta hypotesen skulle det inte säga något om proteiner var designade eller inte.

Som man ser handlar argumentet inte om att belägga ID, utan om att utesluta en evolutionär förklaring. Kunde man visa att det fanns extremt få fungerande kombinationer av aminosyror ser man detta som ett argument mot evolutionsteorin (vilket det för övrigt inte är). Man försöker alltså påvisa ”icke-evolution” och ser detta som ett tecken på design. Det här är ett klassiskt argumentationsfel – att en viss förklaring inte håller streck betyder inte att en annan förklaring måste vara korrekt.

Meyer har i sitt appendix en lista på tolv ”ID-inspirerade” förutsägelser varav ovanstående exempel var den sista i raden. Övriga elva exempel lider av samma svagheter. En del förutsägelser är rena argument mot evolutionära processer och har ingenting med design att göra. Andra utgår från att designern arbetar med en viss typ av design som man då vill identifiera. Men det här är något man inte kan veta, så det man prövar är den föreställning man har om hur designern borde arbeta. Utan konkret kännedom om designern är det omöjligt att veta hur man skall formulera precisa hypoteser. Allt blir rena gissningar.

Som exempel på ett arbete som utgår från en hypotetisk designer kan vi ta en studie av hur förbön påverkar tillfrisknandet hos patienter som genomgått en viss typ av hjärtoperation.¹ Det rör sig om en stor studie med 1800 patienter, utförd enligt konstens alla regler. Slutresultatet blev att man inte kunde se någon signifikant effekt av förbönen. Betyder det att man visat att förbön inte fungerar? Inte alls. Resultaten visar bara att förbön inte fungerar med just det försöksupplägg man valt. Kanske hade det fungerat med andra patienter, andra försöksgrupper, andra kontrollgrupper, andra böneritualer, andra bedjare? Vi vet inte. Eftersom vi inte har någon konkret kunskap om designern vet vi inte hur försöket skall läggas upp för att säkert kunna visa en effekt av förbönen. Vi kan gissa i all oändlighet. Det är inte så här man gör bra hypotesprövningar – för det krävs precisa hypoteser.

***

Låt oss lämna hypoteserna och gå över till att se vad man kräver av en vetenskaplig förklaring. Att förklara något innebär att man påvisar orsakerna till något fenomen; man knyter ihop orsak och verkan. Man måste också visa hur orsaken leder till det observerade fenomenet. En bra förklaring innebär alltså att man knyter ihop ett fenomen med en känd orsak via en känd mekanism.

Darwins evolutionsteori är ett bra exempel. Hans tanke om den gemensamma härstamningen accepterades snabbt av hans samtid; det var så uppenbart att den förklarade mönstren i naturen på ett bra sätt. Men med det naturliga urvalet var det värre. Han kunde inte förklara mekanismerna för ärftligheten, vilket var en förutsättning för att kunna förstå det naturliga urvalet. Därför var det inte så många som accepterade hans teori fullt ut. Emellertid började man klarlägga genetikens mekanismer vid sekelskiftet 1900, så nu började man förstå evolutionsprocessen. Men det var fortfarande inte klart precis hur det här gick till. Inte förrän populationsgenetiken hade utvecklats tillräckligt långt under 1930- och 40-talen blev teorin allmänt erkänd. Då hade man fått hela kedjan klar för sig: kända orsaker (ärftlighet och variation) orsakade ett känt fenomen (evolution) genom kända mekanismer (naturligt urval).

Det här är viktigt: vi kan idag förstå hela orsakskedjan. Vi kan förstå den på molekylär nivå liksom på populationsnivå. Vi känner de molekyler och processer som orsakar evolutionen. Vi kan observera och mäta dem, vilket gör att vi kan föra en faktabaserad diskussion kring vilket betydelse olika faktorer har, och hur bra olika modeller stämmer med verkligheten. Så skall det vara med en bra vetenskaplig förklaring. Det här gör också att vi kan formulera och testa nya hypoteser på grundval av de kunskaper vi redan har – kan man exempelvis förklara samarbete och hjälpsamhet evolutionärt? Det visar sig att det kan man. Teorin om inclusive fitness ger en robust evolutionär förklaring.

Jämför detta med en ID-förklaring av hur en komplex biologisk struktur skulle uppkomma. Orsaken, designern, är okänd, och det är också mekanismerna för hur designen skulle implementeras. Det gör att vi inte kan bedöma hur rimlig ID-förklaringen är, eller hur den står sig jämfört med andra förklaringar. En förklaring som grundar sig i okända orsaker och okända mekanismer är noga taget ingen förklaring alls – den gör oss inte ett dugg klokare. Den ger ingen konkret kunskap. Den saknar förklaringsvärde. Den ger heller ingen pålitlig grund för vidare hypoteser. Om man redan är fast övertygad om att det finns en designer kan den nog fungera som en religiöst grundad förklaring, men den är vetenskapligt ointressant.

Den här suddigheten i förklaringarna är karaktäristiskt för ID. Den visar sig också i bristen på precision i de begrepp man använder. Exempelvis är ”komplex specificerad information” inte definierad på ett sätt som gör den mätbar eller praktiskt användbar. Likadant är det omöjligt att klart avgöra om en struktur är irreducerbart komplex eller inte – tydliga kriterier saknas. Det är givetvis omöjligt att bedriva meningsfull forskning med den typen av luddiga begrepp. Ändå hänvisar man inom ID-världen till begreppen som om de vore klara, meningsfulla och etablerade. Men så är det definitivt inte.

Slutsatsen är klar: ID kan inte ge den typ av mekanistiska förklaringar som är grunden för en naturvetenskaplig teori. Därmed kan ID inte konkurrera med etablerad vetenskap, och kan aldrig vara ett vetenskapligt alternativ. Däremot skulle ID kunna vara en kompletterade förklaring på en annan nivå: man kan tänka sig att det finns en styrande intelligens bakom tillvarons alla mysterier, samtidigt som naturvetenskapen ger de mekanistiska förklaringarna till hur världen faktiskt fungerar.

Referens:

1)  Benson, H., et al.: Study of the Therapeutic Effects of Intercessory Prayer (STEP) in cardiac bypass patients. American Heart Journal (2006) 151, s. 934–42 https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16569567

Annons