Om molekylära maskiner

Min diskussion med Göran Schmidt, del 1

Hösten/vintern 2014/15 publicerade jag här på Biolog(g) sex inlägg (Om design och molekylära maskiner, Biologisk information – vad är det?, Information och funktion, Om evolutionära nyheter, Kan proteiner evolvera nya funktioner? (1), och Kan proteiner evolvera nya funktioner? (2)) som behandlade frågor som är centrala i diskussionen mellan vetenskap och kreationism/ ID. Det dröjde inte länge förrän min gamle trätobroder Göran Schmidt hörde av med ett antal repliker (här, här, här, här, och här). Det var väntat – Göran Schmidt är ordförande i den skapelsetroende föreningen Genesis, och han kände sig säkert manad att ingripa mot mina, som han menade, felaktiga påståenden. En långrandig, snårig och ganska förvirrad diskussion utbröt, och det var med viss lättnad jag sommaren 2015 erfor att han avslutade diskussionen.

Emellertid hade jag helt missat att Göran Schmidt redan i januari 2015 hade publicerat en sammanfattning av sina argument på sin hemsida. Artikeln är intressant; den exponerar tydligt flera av de centrala missuppfattningar och argumentationsfel som ID-projektet vilar på. Jag tänkte därför kommentera Göran Schmidts sammanfattande artikel för att visa på några av felaktigheterna. Den är indelad i tre avsnitt som jag tar i tur och ordning. Först ut är avsnittet ”Om design och molekylära maskiner”. Här handlar det om i vilken utsträckning man kan likna s.k. molekylära maskiner vid de maskiner vi är vana vid från vår vardag, och om värdet av analogibevis.

 

Det äldsta och väl också mest använda argumentet för att det skulle finnas en Designer bakom det vi ser i världen är det s.k. teleologiska gudsbeviset. Det kan formuleras så här:

Förutsättning 1: Mycket av det vi ser i världen har likheter med någon sorts maskiner.

Förutsättning 2: Vi vet av erfarenhet att maskiner skapas av intelligenta konstruktörer.

Slutsats: Världen har skapats av en intelligent konstruktör.

Man kan se resonemanget som ett analogibevis: eftersom det finns likheter mellan de komplicerade mekanismer vi finner i naturen och de som skapats av människan, måste de ha liknande orsaker – en intelligens. Problemet med detta är att likheter inte bevisar någonting, mer än att två saker är mer eller mindre lika. Och hur vet vi att det inte kan finnas något annat än medveten design som kan åstadkomma komplicerade mekanismer? Det är omöjligt att veta. Ett annat problem med analogibevis gäller graden av likhet. Om två saker är så gott som identiska kunde man hävda att de rimligtvis borde ha samma orsak. Men om de är väldigt olika fungerar inte det resonemanget.

Av den anledningen är man försiktig med analogibevis inom vetenskapen. Om man skulle upptäcka en ny fågel som uppvisade alla tecken på att tillhöra familjen finkar, skulle man sluta sig till att det var en ny finkart. Men kan man jämföra en bakterieflagell med en utombordsmotor och påstå att de i någon mening är ”samma sak”?

Frågan är alltså hur s.k. molekylära maskiner skiljer sig från maskiner skapade av människor. En avgörande egenskap vi diskuterat är storleksordningen: molekylära maskiner består av enstaka molekyler, vilket betyder att de är så små att de är underkastade den s.k. brownska rörelsen. Det betyder i sin tur att de arbetar ganska slumpartat, men över längre tid uträttar de ändå ett visst arbete – kinesinmolekyler förflyttar vesiklar, exempelvis. De av människor konstruerade maskiner vi är vana vid består däremot av komponenter som är så stora att de inte störs av den brownska rörelsen. Det betyder att de hela tiden pålitligt gör det de skall. Kort sagt: molekylära maskiner arbetar slumpartat, konstruerade maskiner arbetar alltid på samma sätt.

Göran Schmidt har helt missat den här poängen, vilket framgår av att han skriver:

[E]n extrem lågfartsupptagning av en konsertpianists fingrar under ett snabbt stycke av en konsert, eller en balettdansös dans, skulle också avslöja en mängd ofullkomligheter, vilket inte hindrar att publiken kan trollbindas av artisternas bländande skicklighet och elegans. På samma sätt bidrar de myriader kinesisinmolekyler som ständigt traskar sina bestämda banor i dina och mina celler för att leverera rätt molekyl på rätt plats i rätt tid till att vi kan andas, tänka och leva.

Men kinesinmolekylerna traskar inte i ”sina bestämda banor”; de kan falla av sitt ”spår” – sin mikrotubulus – och istället ta en annan. Och de kan ibland röra sig åt fel håll. För att anknyta till liknelsen med pianisten skulle en molekylär konsertpianist hela tiden göra småfel och haka upp sig lite då och då, men inte värre än att man ändå skulle känna igen ”Humlans flykt” eller vad som nu kan stå på programmet. Det handlar om alltså inte om att maskindelarna vibrerar mer eller mindre, det handlar om olika sätt att arbeta. Maskiner och pianister förväntas fungera hela tiden och inte göra fel; molekylära maskiner som kinesinmolekyler gör konstant ”fel”, men inte mer än att nettoresultatet blir funktionellt.

Göran Schmidt skriver också

Erkells påstående att de molekylära vibrationerna skulle ”störa funktionen” hos levande system saknar helt och hållet vetenskapligt belägg. Först skulle han behöva bevisa att den levande organismen i dess helhet skulle fungera effektivare i avsaknad av de molekylära rörelserna. Det vore naturligtvis helt otänkbart …

När skulle jag ha påstått att molekylära vibrationer ”stör funktionen” hos levande system?  Aldrig, vad jag kan minnas. Det är nämligen inte så att den brownska molekylrörelsen måste störa de molekylära maskinerna – tvärtom kan de vara en förutsättning för att de skall fungera. Det faktum att kinesinmolekylen alls kan röra sig beror just på den saken. En kinesinmolekyl kan omöjligen marschera på det sätt man kan se i en del animationer (som här), eftersom den inte aktivt kan röra sina motordomäner. Vad som händer är att den motordomän som inte sitter fast knuffas omkring av de brownska molekylrörelserna tills den handlar i rätt läge, och då binder den. Därefter släpper den andra domänen och processen upprepas (se här).

I det här fallet är skillnaderna alltså betydande; förutom fundamentala olikheter i arbetssätt gäller exempelvis också att biologiska ”maskiner” är självreproducerande vilket inte gäller människans maskiner. Är de båda typerna så oerhört lika att man kan dra några slutsatser från det? Nej, absolut inte.

Eftersom analogiargumentet inte fungerar talar Göran Schmidt och andra ID-förespråkare gärna om ”markörer för design” som något alldeles självklart, men ingen har lyckats gör klart vad en sådan markör skulle vara. Man talar ibland om ”komplexa” och ”specifika” strukturer, något som hjälper föga då man inte lyckats definiera vare sig ”komplexitet” eller ”specificitet”. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg. Ändå skriver Göran Schmidt att ”de molekylära maskinerna är och förblir manifestationer av Skaparens storhet i cellernas mikrovärld”.

Annons