Om vetenskapliga förklaringar

Min diskussion med Göran Schmidt, del 2

Jag fortsätter här granskningen av Göran Schmidts sammanfattande artikel om vår diskussion. Det handlar åter om avsnittet ”Om design och molekylära maskiner”, men denna gång om vad som kan räknas som vetenskapliga belägg för en teori.

En principiellt viktig fråga är om man överhuvud kan förklara något med en okänd Designer. Inom vetenskapen förklarar man fenomen med faktorer man vet något om – det är det som menas med en förklaring. Om man däremot hänvisar till någon okänd faktor, en Designer exempelvis, har man just inte förklarat något. Frågan är alltså vad man faktiskt vet om det man vill förklara något med. Göran Schmidt skriver:

Lars Johan Erkells andra argument att intelligent design är meningslös som förklaringsmodell eftersom intelligensens egenskaper är okända håller inte heller. Bara för att jag inte har en aning om vem som tillverkade datorn jag skriver på, och inte vet någonting alls om personens eller personernas identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt, så skulle det enligt Erkells logik vara fel att hävda att den blivit designad

Det var en märklig jämförelse. Göran Schmidt vet lika väl som jag med fullständighet säkerhet att en dator producerats av människor. Att vi inte skulle veta ”någonting alls om personens eller personernas identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt” stämmer alltså inte. Även om vi inte känner konstruktörerna personligen vet vi att de är människor som haft som mål att producera en dator. Om deras förmåga kan vi veta att det rör sig om högt kompetenta tekniker, troligen med ingenjörsutbildning (som Göran Schmidt själv) och om deras arbetssätt kan vi anta att de arbetar med de verktyg man använder i datorbranschen.

Men om nu vår personliga kunskap om datorkonstruktion skulle vara bristfällig (eller i mitt fall obefintlig) finns det kunskap att tillgå. Genom att gå lämpliga utbildningar, läsa rätt litteratur och tala med rätt personer kan vi skaffa oss detaljerade kunskaper om datordesign – så mycket vi bara kan hantera. Dessutom kan vi söka upp datorkonstruktörerna och tala med dem.

Jämför nu datoringenjörerna med den dimmiga Designer som skulle ligga bakom cellens komplicerade makromolekyler. Här vet vi bokstavligen ingenting om Designerns identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt – alltså ingenting. Och ännu värre, vi kan heller inte skaffa oss någon kunskap om den här designern. Det finns de som tror en massa saker, men ingen vet något.

***

Centralt i ID-rörelsen är att man säger sig kunna ”detektera design”, och ur detta menar sig kunna sluta sig till existensen av en designer.  För att anknyta till vetenskaplig metod är det vanligt att designförespråkare hänvisar till arkeologi som exempel på en vetenskap som detekterar design, liksom till SETI-projektet (Search for Extraterrestrial Intelligence). Och mycket riktigt skriver Göran Schmidt

Inte bara inom arkeologin anses det både naturligt och accepterat att referera till intelligens som en giltig orsak bakom olika fenomen, utan även inom rymdforskningen. I samband med Search for extraterrestrial intelligence … resonerar man på liknande sätt.

För att en forskare skall ta till en ”designförklaring” krävs emellertid att:

a) man är säker på att det existerar en designer.

b) man vet att designerns sätt att arbeta kan förklara det fenomen man studerar.

Återigen, man förklarar fenomen med faktorer man vet något om.

ID-förespråkare använder däremot en sorts bakvänd designförklaring. Man vet inte om designern finns, och man vet inte heller någonting om hur vederbörande designer skulle arbeta. Ställd inför fenomen man vill förklara, uppfinner man därför en designer med egenskaper som man tänker sig kunna förklara fenomenet ifråga. Skillnaden mot det vetenskapliga tänkandet är alltså att i det här fallet förklarar man istället fenomen med en faktor man inte vet något om.

Det här tål att upprepas: Vetenskap förklarar fenomen med faktorer man vet något om. ID förklarar med något man inte vet något om – man griper sina förklaringar ur tomma luften.

Men SETI då? Griper inte också forskarna sina förklaringar ur tomma rymden? Inte alls. SETI ligger nog i gränslandet till vad som kan anses vetenskapligt, men där finns en viktig skillnad mot hypotesen om en övernaturlig designer: SETI-projektet rör sig helt inom den fysiska verklighet vi kan veta något om. Utifrån den kunskap vi har om universum och om livet på jorden är det rimligt att anta att det skulle kunna finnas intelligent liv på andra planeter, även om sannolikheten för detta nog är mycket liten. Men man kan ändå ställa upp hypotesen att utomjordingar skulle kunna existera, och att om de liknar oss, och har liknande tekniska möjligheter, borde vi kunna känna igen deras signaler. Observera att eftersom vi befinner oss helt inom den fysiska verkligheten kan vi formulera rimliga gissningar. Om vi sedan har stor tur och finner signaler som motsvarar våra förväntningar, skulle detta kunna vara tecken på utomjordiskt liv – men innan vi vågar dra den slutsatsen måste vi förstås utesluta alternativa förklaringar.

Alltså: på rationella grunder har vi gissat oss till mönster vi skall leta efter, och sedan söker vi observationer som passar mönstret. Hypotesen kommer alltså före observationerna.

Går vi sedan till den övernaturliga designern är situationen radikalt annorlunda. Vi spekulerar nu om en övernaturlig verklighet som vi inte vet något om, inte ens att den existerar. Om egenskaperna hos en ”övernaturlig designer” vet vi ingenting. Värre än så – vi KAN inte veta någonting. En designer (Gud) som designat (skapat) den värld vi lever i måste vara av det slaget att vi inte ens kan börja förstå det. Ett sådant väsen måste vara av den digniteten att det ligger långt utanför vår fattningsförmåga. Så om vi tror att vi förstår hur en sådan designer arbetar lurar vi oss själva. Det går inte att formulera prövbara hypoteser som grundar sig på en sådan designer.

Eftersom hypotesprövning alltså är omöjlig, brukar ID-förespråkare peka på något fenomen och säga att det stämmer precis med vad man skulle vänta sig av en designer. Men detta är bara rationaliseringar man gör i efterhand. Det krävs kunskap om designern för att man skall kunna ställa upp prövbara hypoteser – men detta är omöjligt, konstaterade vi just. Hypoteser och ”slutsatser” om en övernaturlig designer saknar alltså förklaringsvärde.

***

Så till begreppet ”materialism”. Göran Schmidt tillskriver mig följande åsikt: ”All forskning måste … bygga på metodologisk materialism”. Nästan korrekt – jag skulle formulera det som att dagens forskning bygger på metodologisk materialism. Orsaken till det är att den metodologiska materialismen fungerar praktiskt. Men hittar någon ett annat paradigm som fungerar bättre vore det väldigt spännande.

Den metodologiska materialismen innebär att man i sitt arbete enbart tar hänsyn till s.k. naturliga faktorer, av det enkla skälet att det är det enda som går att arbeta med. Emellertid utesluter man inte att det skulle kunna finnas övernaturliga krafter – men man arbetar inte med dem eftersom det är praktiskt omöjligt. Mina troende kollegor arbetar också så här, utan att bekymra sig om saken.

Den metodologiska materialismen är något helt annat än den metafysiska materialism som säger att det inte existerar något annat än den materiella världen. Den här ståndpunkten är logiskt ohållbar, och jag har heller aldrig träffat någon kollega som anser att den är rimlig. Inte ens Richard Dawkins är så radikal.

Metafysisk materialism utesluter Gud, medan metodologisk materialism inte utesluter Gud. Ändå verkar många kreationister/ID-anhängare vara helt oförmögna att se skillnaden. Man blandar ständigt bort korten och beskyller forskare för att vara ateister. En orsak till detta är att ID-rörelsens gudfader, Phillip Johnson, systematiskt har försökt sudda ut den här skillnaden, exempelvis i boken ”Darwin on trial” (se här och här). Orsaken är givetvis retorisk – på det här sättet kan han framställa sina motståndare ”evolutionisterna” som dogmatiska och trångsynta ateister. Vilket alltså inte är sant. Det finns ingen brist på ”evolutionistiska” forskare som är troende.

Skälet till att Göran Schmidt och hans vänner ständigt kritiserar den metodologiska materialismen är givetvis att den utesluter övernaturliga designförklaringar. Skälen till detta framgår av avsnittet ovan.

Det vetenskapliga tänkandet kommer ur en yrkespraxis som utmejslats under århundraden. Man arbetar med den metodologiska materialismen helt enkelt därför att den fungerar. Det finns mig veterligt inga exempel på att övernaturliga designförklaringar skulle fungera.

Annons