Skip to content

Multifunktionellt DNA?

maj 16, 2011

Detta är det 27:e inlägget i en serie som granskar Anders Gärdeborns bok Intelligent Skapelsetro (XP Media, 2009).

Anders Gärdeborn förklarar i sin bok att DNA är multifunktionellt, varmed han menar att det skulle innehålla flera olika typer av koder i flera nivåer. Alla dessa överlagrade koder skulle göra att DNA i princip vore omöjligt att förändra, eftersom en förändring i en av koderna skulle få återverkningar på de andra. Som biolog blir man förbluffad när man läser detta – det här är ingenting man känner igen.

Det är sedan länge bekant att DNA-molekylen inte bara är en trådformad polymer som byggs upp av en följd av nukleotider. I så kallade eukaryota celler (som bygger upp växter och djur) är DNA-tråden upplindad på små trådrullar (nukleosomer) som består av histoner, en sorts proteiner. Ett stort antal andra proteiner kan binda både till DNA själv och till histonerna. Hela detta DNA/proteinkomplex kallas kromatin, och där bestämmer proteinernas bindningsmönster och aktiveringstillstånd hur DNA transkriberas till RNA. Det hela låter kanske komplicerat, och det är det också – mycket komplicerat till och med. Här finns ett stort antal regleringsmekanismer som är invävda i varandra på ett svåröverskådligt sätt som knappast leder tankarna till någon särskilt intelligent design.

Anders Gärdeborn har dock bilden klar för sig. Han skriver på sid. 96 att genomet är organiserat enligt tre principer: metainformation, multifunktionalitet och modularitet.

***

Vad menar då Gärdeborn med multifunktionalitet? Vi läser på sid. 97:

… människans genom är multifunktionellt. Det innebär att informationen inte bara ligger lagrad som en endimensionell rad med bokstäver som i en bok, utan koderna går omlott med varandra. Jämför med ett korsord. Där kan en given bokstav koda för två olika ord samtidigt. … DNA-koden kan läsas i båda riktningarna och den kan ge olika funktion beroende på var i koden läsningen påbörjas. Det är som en bok som ger olika budskap om man läser den fram- eller baklänges, eller beroende på från vilken bokstav man börjar läsa.

I texten till bild 38 på sid 96 läser vi vidare:

… flera och överlappande gener kan uppta samma DNA-segment som producerar flera olika funktionella RNA-koder

Det här känns igen, i alla fall delvis. Det finns tre exempel på s.k. överlappande läsramar i människans genom, vilket just innebär att om läsningen startar från två olika ställen, kommer samma DNA-sekvens att ge upphov till två olika proteiner. Eventuellt kan fenomenet finnas på ytterligare några platser i genomet 1, men det rör sig alltså inte om något omfattande fenomen – vi har c:a 22.000 proteinkodande gener.

Att avläsning av DNA kan gå i två riktningar är också bekant, och för människans del skulle fenomenet beröra 5-10% av våra gener 2. Det är också väl känt att segment av gener kan överlappa varandra, och även här handlar det troligen om 5-10% av våra gener 3. Observera dock att dessa två kategorier överlappar varandra, så summan av dem är mindre än 10-20%.

En begränsad form av ”multifunktionalitet” i genomet är alltså känd. Om emellertid Gärdeborns skildring av en närmast hundraprocentig och hittills oanad multifunktionalitet i flera nivåer av DNA är korrekt, skulle den revolutionera vår syn på genomet. Men sensationella anspråk kräver sensationellt bra evidens, brukar man säga. Vilka argument har Gärdeborn? Han stödjer sig på ENCODE-projektet (den kartläggning av genuttryck som vi diskuterade i förra inlägget), men som vi såg var dessa resultat mycket kontroversiella. Dessutom har en senare studie bekräftat att resultaten i stora delar var felaktiga, och att den extremt omfattande gentranskription man hade sett berodde på svagheter i den metod man använt 4.

Gärdeborn hänvisar till ytterligare en källa, John Sanfords bok Genetic entropy and the mystery of the genome från 2005. Sanford hänvisar i sin tur till en enda artikel, The multiple codes of nucleotide sequences, från 1989 5. Biofysikern Edward Trifonov diskuterar där olika hypoteser om hur information skulle kunna lagras i DNA. Det rör sig här om ”koder” i ordets allra vidaste bemärkelse, som regelbundenheter i DNA-molekylens krökningsradie eller olika typer av mönster i nukleotidsekvensen. Arbetet är påtagligt spekulativt.

Det är lite märkligt att Sanford bara citerar ett enda (och klart spekulativt) arbete från 1989 när hans bok gavs ut 2005. Om detta vore ett framgångsrikt forskningsfält borde det väl ändå hänt någonting på 16 år? Söker man på ”multifunctional DNA” eller ”multiple codes” i den vetenskapliga litteraturen finner man ingenting som anknyter till Gärdeborns resonemang. Jag lyckades i alla fall inte, detta efter att ha gått igenom något hundratal titlar – det borde jag gjort, om begreppen funnits med i den vetenskapliga debatten.

Det här var inte mycket till stöd för en så revolutionerande tanke som den Anders Gärdeborn vill torgföra. Jag tror vi kan avskriva den.

***

Så till metainformationen. Gärdeborn förklarar att detta är ”information om information”, och att den utgör den övervägande delen av genomets information. Och vilken är då denna information? Vi läser på sid. 97:

Det kan röra sig om hur informationen skall lagras (till exempel hur DNA ska lindas upp i kromosomerna). Eller när informationen skall läsas (till exempel hur en cell skall veta vilken av människans 300 celltyper den skall bli). Eller hur de strukturer som hanterar informationen skall regleras (exempelvis hur mycket av ett visst protein som skall tillverkas vid ett visst tillfälle). Eller hur informationen ska underhållas och repareras (eftersom varje mänsklig cell genomgår ungefär tio skador per sekund som behöver repareras).

Allt detta var nytt för mig. Jag hade ingen aning om att alla dessa funktioner reglerades av en sorts metakod som skulle finnas i okända delar av genomet. Jag känner däremot till andra mekanismer man brukar diskutera i sammanhanget. Gärdeborns påståenden är emellertid så sensationella att en vetenskaplig diskussion om saken borde vara omöjlig att missa, men kanske har jag ändå missat något? Gärdeborn ger referenser till två artiklar i kreationistlitteraturen 6. Ingen av dessa innehåller dock några handfasta belägg för att den här sortens metainformation skulle existera, utan baserar sig på spekulationer. Om man går till den vetenskapliga litteraturen och letar efter ”DNA metainformation” får man noll träffar. Artiklar om metainformation finns, men då handlar det om datorsystem.

Nej, talet om metainformation i DNA är rena fantasier. Det visar återigen hur illa det kan gå när man tar på sig sina ID-glasögon och försöker tillämpa tekniska begrepp på biologiska system.

***

Slutligen några ord om modulariteten för fullständighetens skull. Gärdeborn påpekar att den genetiska koden är uppbyggd av moduler som kan kombineras på olika sätt. Fenomenet är välkänt och de bakomliggande mekanismerna har studerats ingående. Men varför tar han upp detta? Vi läser på sid. 100:

Den genetiska koden har alltså en struktur med relativt fasta moduler som kan kombineras med varandra på olika sätt. Den har därför en inbyggd förmåga till variation. Variation verkar vara ett av syftena med koden, och är därmed ett resultat av design. Genom darwinismen har vi nästan hjärntvättats till att tro att naturens variation alltid är slumpmässig. Men riktigt värdefull variation är designad.

Gärdeborn fortsätter med att skildra hur omkombination av modulerna skulle kunna skapa varianter som kan göra livsformerna bättre anpassade till sin miljö. Han avslutar resonemanget med säga ”Guds syfte med variationen kan vara både mångfald och överlevnad” (sid. 101). Emellertid bygger också evolutionsteorin på att variation är en förutsättning för anpassning och överlevnad, så modulariteten är inte i sig något argument för design.

Det här var inte något starkt argument. Möjligen är det övertygande om man redan är övertygad om att en designer har skapat allt liv.

Kommande inlägg: Degenererar DNA?

Noter:

1) Chung, W.-Y. et al. (2007): A First Look at ARFome: Dual-Coding Genes in Mammalian Genomes. PLoS Comput. Biol. 3, 0855-0861

http://www.ploscompbiol.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pcbi.0030091

2) Dahary, D., et al. (2005): Naturally occurring antisense: Transcriptional leakage or real overlap? Genome Res., 15, 364-368

http://gb.cw.com.tw/m2m-0000/genome.cshlp.org/content/15/3/364.full

3) Makalowska, I. et al. (2005):. Comput. Biol. Chem. 29, 1-12

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15680581

4) van Bakel, H. et al. (2010): Most “Dark Matter” Transcripts Are Associated With Known Genes. PLoS Biology, 8, e1000371

http://www.plosbiology.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pbio.1000371

5) Trifonov, E.N. (1989): The multiple codes of nucleotide sequences. Bull. Math. Biol. 51, 417-432

6) Williams, A. (2007): Astonishing DNA complexity demolishes neo-Darwinism. Journal of Creation 21, 111-117

http://creation.com/images/pdfs/tj/j21_3/j21_3_111-117.pdf

Woodmorappe, J. (2004):Potentially decisive evidence against pseudogene ‘shared mistakes’. Technical Journal 18, 63-69

http://creation.com/images/pdfs/tj/j18_3/j18_3_63-69.pdf

16 kommentarer leave one →
  1. maj 17, 2011 1:14 e m

    Riktigt bra serie inlägg detta.

    Du kanske skulle kunna sätta ihop det till en bok?

    mvh
    Johan

  2. Anders Gärdeborn permalink
    maj 20, 2011 10:58 e m

    Lars Johan, du säger dig inte ha en aning om att genomet innehåller metainformation. Att påstå det är ”sensationellt” och ”rena fantasier”. Var menar du då att informationen om lagring, läsning och reglering ligger? Eller menar du som i andra delar av denna blogg, att informationen inte existerar eftersom den ännu inte är kvantifierbar?

    • Tony O permalink
      maj 23, 2011 8:55 e m

      Ursäkta en okunnig fråga från en som inte kan något om ämnet. När jag läser detta får jag intrycket att Anders Gärdeborn betraktar genomet som något slags meddelande, och att detta meddelande måste innehålla instruktioner som anger hur det skall läsas – annars kan mottagaren inte läsa det. Är det rätt uppfattat?

      • Anders Gärdeborn permalink
        maj 25, 2011 11:18 e m

        Ja, i princip är det rätt uppfattat. Jag citerar ur min bok sid 96f:

        På samma sätt är det med människans arvsmassa. Gener som innehåller information om hur de olika proteinerna ska se ut, utgör en liten del av den totala informationen. Den övervägande delen är metainformation, eller information om den genetiska informationen. Det kan röra sig om hur informationen ska lagras (till exempel hur DNA ska lindas upp i kromosomerna). Eller när informationen ska
        läsas (till exempel hur en cell ska veta vilken av människans 300 celltyper den ska bli). Eller hur de strukturer som hanterar informationen ska regleras (till exempel hur mycket av ett visst protein som ska tillverkas vid ett visst tillfälle). Eller hur informationen ska underhållas och repareras (eftersom varje mänsklig cell genomgår ungefär tio skador per sekund som behöver repareras).

        Detta är inte alls så okänt eller kontroversiellt som Erkell menar. Han har helt enkelt fel då han skriver att ”talet om metainformation i DNA* är rena fantasier”. Vad jag tror han menar är att det inte brukar kallas ”metainformation/-kod” i de sammanhang han rör sig, vilket säkert är helt riktigt. Men det är per definition metainfomation, dvs information om information, oavsett vad det kallas.

        * Rent tekniskt kan metainformationen ibland lagras epigenetiskt, dvs oberoende av DNAs sekvens av nukleotider.

      • Lars Johan Erkell permalink
        maj 28, 2011 11:25 f m

        Anders, jag har aldrig sagt att ”informationen” inte existerar, jag har däremot sagt att man inte kan stödja sig på en typ av ”information” som vare sig är definierad eller mätbar. Jag har också skrivit att vi ännu inte har hanterbara informationsbegrepp som är relevanta för biologiska system, men att man jobbar på saken.

        Jag har i princip samma fråga som Tony, fast formulerad på ett annat sätt. Du skriver om metainformationen som någon form av sekvensinformation som ligger lagrad i DNA. Du gör på sid. 98 en jämförelse med en dator, och jag får av din text intrycket att du tänker dig en cell lite grand som dator, som alltså använder information som är lagrad i form av symbolsträngar, vilken bildar ett operativsysten som kan hantera annan information. Din metainformation skulle alltså motsvara ett operativsystem. Är det korrekt?

  3. Tony O permalink
    maj 26, 2011 12:12 f m

    Då skulle jag vilja göra följande tankeexperiment:
    Antag att jag vill skicka ett meddelande till någon. Jag vill visa en ritning över huset där jag bor. Jag sätter igång att rita med en tuschpenna på ett millimeterrutat papper. Jag får göra några försök innan jag är nöjd och fått med allt jag vill ha med.
    Jag vill ju vara säker på att min ritning kommer fram i oskadat skick även om någon skulle spilla kaffe över den, eller skada den på något annat sätt. En kaffefläck kan ju skada en stor del av ritningen, men jag kommer på en fiffig idé:
    Jag gör ett par kopior av mitt meddelande. Sedan klipper jag alltihop i småbitar och sorterar om bitarna så att bitar som tidigare legat nära varandra nu kommer långt ifrån varandra. En större fläck kommer då att se ut som mycket små utspridda fläckar när man sorterar tillbaka delarna av meddelandet. Eftersom det finns kopior av det ursprungliga meddelandet är chansen ganska liten att exakt samma delar av alla kopior av meddelandet blivit skadat.
    Anders Gärdeborn säger att man måste berätta i meddelandet hur man skall gå tillväga för att läsa det. Jag skriver därför ned en instruktion (i princip det jag berättar här) som jag för säkerhets skull översätter till medeltidslatin. Bokstäverna skriver jag i morsealfabetet. Även denna instruktion skriver jag med tuschpenna på samma millimeterrutade papper, som jag sedan kopierar, strimlar, blandar och klistrar ihop igen.
    Egentligen gör jag inte detta i två olika moment som det ser ut när jag beskrivit det ovan, utan i ett. Min instruktion för hur man skall läsa meddelandet ligger alltså blandad med husritningen.
    Nu skulle jag vilja veta hur mottagaren nystar upp detta. All information om hur man kommer åt ”den nyttiga” informationen i meddelandet finns ju där, men det verkar behövas ytterligare information som anger hur man kommer åt den informationen.

    • samuel permalink
      maj 29, 2011 5:55 e m

      Jag undrar hur relevant denna liknelse är? Innehåller verkligen det du skickar iväg information? Det är ju bara stitistisk information som skickas. Som jag ser det krävs en form av markering på varje pusselbit som deklarerar vilken del och vilken kopia den tillhör. Skulle en sådan ”extrainformation” vara epigenetisk? Skulle den kunna bilda ny information av sig själv? Den är ju en del av meddelandet men talar om hur just den biten ska passas med de övriga, och hur skulle en sådan ”extrainformation” eller information om informationen kunna evolveras eller bli till utan en designer som sett hur det ursprungliga meddelandet sett ut? Jag vet inte, jag sällar mig bland de frågande.

    • Anders Gärdeborn permalink
      maj 29, 2011 10:08 e m

      Jag förstår heller inte relevansen. Men Tony O:s tankeexperiment är ändå intressant. Sändare och mottagare måste vara ÖVERENS om hur informationen ska tolkas för att den ska kunna förstås och utföra sitt syfte. Detta är utmärkande för mänskligt språk OCH för den biologiska cellen.

      Informationsförrådet (DNA) måste vara överens med proteintillverkaren (ribosomen) om vilket kodon som motsvarar vilken aminosyra, dvs de måste vara överens om vilket SPRÅK som används. Detta språk ligger inte i cellens kemi, eftersom DNA-spiralens sockergrupper är helt lika oavsett vilka kvävebaser de binder. På mottagarsidan ligger inte språket i tRNA-molekylerna eftersom det är särskilda proteiner som parar ihop rätt antikodon med rätt aminosyra.

      Språket låter sig alltså inte reduceras till cellens kemi. Det är pålagt cellen utifrån från någonting som är mer än eller annat än kemi.

  4. Tony O permalink
    maj 30, 2011 10:00 e m

    Jag började med att fråga Anders Gärdeborn om han ”betraktar genomet som något slags meddelande, och att detta meddelande måste innehålla instruktioner som anger hur det skall läsas – annars kan mottagaren inte läsa det”.

    På denna fråga svarade Anders: ”Ja, i princip är det rätt uppfattat”.

    Detta verkade i mina ögon tyda på en uppfattning att ett meddelande måste vara helt självbärande, och att det därför måste innehålla en läsinstruktion – och att det skulle vara något slags nödvändig egenskap hos meddelanden. Jag måste givetvis ta reda på om det var så Anders menade.

    Med mitt tankeexperiment ville jag därför försöka visa på vad jag tycker verkar vara en oöverstiglig svårighet när man försöker konstruera ett meddelande som inte kan läsas utan en läsinstruktion som måste bifogas i själva meddelandet. Jag försökte bygga upp mitt resonemang kring det jag tror mig begripa om informationsöverföring. (För tydlighets skull kanske jag måste påpeka att meddelandet i sig var en husritning och inte något annat. Det var inte avsett att vara någon liknelse. Det var helt enkelt ett godtyckligt valt meddelande. Jag hade lika gärna kunnat välja Shakespeares sonetter.)

    En teknik som jag roade mig med att använda var att ”strimla, blanda och klistra ihop igen” för att skydda meddelandet mot ”kaffefläckar”. Tekniken, som kallas interleaving, är vanlig i miljöer där det finns en stor risk för s.k. skurfel (exempelvis används det inom digital radiokommunikation).

    Samuel har i princip helt rätt när han säger att det ”krävs en form av markering på varje pusselbit som deklarerar vilken del och vilken kopia den tillhör”. Men sedan fullföljer han inte tanken. Det finns olika sätt att återskapa meddelandet, men oavsett om man gör markeringar på varje ”pusselbit”, eller om alla sådana markeringarna samlas i en separat tabell, eller om man använder en enkel metod (”ta var 23:e bit och börja om när du nått slutet”), så måste man ändå på något vis veta var markeringarna, eller tabellen, eller ”den enkla metoden” finns och hur man läser dem/den. Observera även att det inte hjälper att säga att det skall vara tal eller koordinater. Man måste likväl veta vad talen eller koordinaterna betyder.

    För att mottagaren skall kunna läsa meddelandet måste det finnas ett visst mått av information vid sidan om meddelandet. När vi skriver vanliga brev lutar vi oss mot en gemensam definition av skriftsystemet, ordförrådet, grammatiken osv. Vi behöver därför (som väl är!) inte lägga med detta i våra brev, men även om vi till äventyrs gjorde oss det besväret, så skulle det ändå krävas någon form av nyckel utanför meddelandet. Detta har Anders uppenbarligen förstått när han säger att ”Sändare och mottagare måste vara ÖVERENS om hur informationen ska tolkas för att den ska kunna förstås och utföra sitt syfte. Detta är utmärkande för mänskligt språk OCH för den biologiska cellen.”

    När det gäller mänskligt språk verkar Anders och jag vara helt överens, men jag måste dessvärre erkänna att jag tappar tråden när den biologiska cellen kommer in i bilden. Jag är som alla förstår ingen biolog, så jag gör säkert något fundamentalt misstag här (som någon gärna får rätta till), men som jag upplever det så kantrar liknelsen ”genomet är ett meddelande” när man börjar tänka i termer av sändare, mottagare, kanal och meddelande. Det verkar om både ”meddelandet” (genomet) och ”kanalen” är en del av både ”avsändaren” (föräldern/föräldrarna) och ”mottagaren” (avkomman). Då verkar det överflödigt (och dessutom tekniskt omöjligt) att avsändaren och mottagaren skulle göra något slags överenskommelse vid sidan om, innan meddelandet skickas. Dottern/Sonen ÄR verkligen Modern+Fadern.

    Så därför undrar jag: ÄR genomet verkligen ett meddelande – eller är det bara en liknelse som inte går att driva hur långt som helst?

    Eller, för att anspela på en diskussion av lite äldre datum: Är genomet av samma väsen som ett meddelande, eller är det av ett liknande väsen?

    • samuel permalink
      juni 3, 2011 2:51 e m

      Jag dristar mig till att lägga in en kommentar till som kommentar till ”Tony O”. Med hopp att någon som vet bättre rättar mig om jag har fel.
      Genomet är som en databank från vilken cellen kan ta fram de produkter den behöver för tillfället.
      Cellen får fram rätt produkt genom att gå till rätt sekvens av genomet och utvinna det för tillfället behövda receptet för det eftersökta proteinet. På det viset kan genomet likna ett recept på samma sätt som ett recept kan ses som ett meddelande. Men hur ”vet” cellen vilken del av genomet den ska hämta proteinkoden från?
      ”Tony O” skrev: ”Det verkar om både ”meddelandet” (genomet) och ”kanalen” är en del av både ”avsändaren” (föräldern/föräldrarna) och ”mottagaren” (avkomman). Då verkar det överflödigt (och dessutom tekniskt omöjligt) att avsändaren och mottagaren skulle göra något slags överenskommelse vid sidan om, innan meddelandet skickas. Dottern/Sonen ÄR verkligen Modern+Fadern.)
      Det är väl detta som är den stora gåtan om livet nu har uppkommit spontant. Hur gick det till? Vad kom först, hönan eller ägget? Evolutionisten har nog inget realistiskt svar medan en kreationist säger att hönan kom först. Cellen fungerade som den skulle ända från början och gör det fortfarande trots allt.

      • Lars Johan Erkell permalink
        juni 9, 2011 9:05 e m

        Samuel, cellen ”går” inte till ”rätt sekvens av genomet ” för att plocka fram vad som behövs i ett visst läge. Då skulle det (som i en dator) finnas en sorts CPU som plockar fram gensekvenser via något adressystem. För allt vad jag känner till fungerar cellen inte som en dator, även om man ibland hör att det skulle vara så. Skall man göra en teknisk liknelse får man närmast tänka sig ett analogt reglersystem med fasta funktioner. Vid ett visst mönster av insignaler aktiveras/inaktiveras vissa funktioner, vid andra insignaler blir det ett annat aktiveringsmönster. Vid embryonalutvecklingen blir det dock mer komplicerat, eftersom vissa insignaler då kommer att prägla genetiska aktiveringsmönster som blir permanenta, vilket förändrar systemets respons på insignaler. Den här ”präglingen” är en fysisk förändring av DNA som sker genom att reglerande proteiner binder till kromatinet. Cellen ”vet” ingenting. Den gör det som blir resultatet av insignalerna, givet tillståndet hos DNA.

      • Anders Gärdeborn permalink
        juni 12, 2011 1:52 e m

        Självklart ”vet” inte cellen någonting. Det tror jag heller inte Samuel menar. Han sätter också ordet inom citationstecken i ett försök att utesluta alla möjligheter till missförstånd!

        Det är cellens skapare som vet någonting. Detta kan vi veta genom det fantastiska informationssystem Han skapat.

        Lars Johan, jag läser ditt svar som att du föröker komouflera denna enkla logik med ett tekniskt resonemang som i princip går ut på att utreda om cellen kan liknas vid en dator eller inte. Vad har detta med saken att göra? Oavsett vilket så saknas fullständigt naturalistiska förklaringar på det vi hittar i cellen.

      • Lars Johan Erkell permalink
        juni 16, 2011 10:02 f m

        Vad jag är ute efter är hur du (och Samuel) tänker er att ”det fantastiska informationssystem Han skapat” egentligen ser ut. Man måste rimligtvis ha en uppfattning om hur systemet är konstruerat för att kunna tycka att det är fantastiskt. En vanlig uppfattning i kreationistkretsar är att cellen arbetar som en slags dator, men det menar jag är helt gripet ur luften. Själv ser jag i cellen ett komplext nätverk av interaktioner, och sådana kan man tänka sig uppstå genom naturliga processer – detta går att modellera med genetiska algoritmer. Alltså: vad är det du ser i cellens informationssystem som utesluter att det producerats av naturliga processer?

        Sedan avslutar du med att skriva ”Oavsett vilket så saknas fullständigt naturalistiska förklaringar på det vi hittar i cellen”, och det är ju att göra det bra enkelt för sig. Som jag varit inne på flera gånger finns det ingen vetenskap som ger heltäckande och perfekta förklaringar. Det finns naturalistiska förklaringar till mycket av det vi hittar i cellen, men inte till allt – är det någon som väntat sig eller påstått något annat?

    • Anders Gärdeborn permalink
      juni 6, 2011 4:21 e m

      Med risk att inte fullt ut förstått vad Tony O menar, försöker jag mig ändå på ett svar.

      Om genomet är samma eller liknande väsen som ett meddelande beror på vad man menar med ”genom”. DNA är av LIKNANDE väsen som bokstäver, morsekod eller bidansens turer. Däremot är den kod som rider på DNA av SAMMA väsen som ett meddelande.

      Kanske uppfattar vi olika sändare och mottagare av meddelandet? Tony talar om föräldrar-barn, medan i min begreppsvärld är Skaparen meddelandets sändre, DNA dess bärare och proteinfabriken (bl.a. ribosomen) dess mottagare. Skaparen är överens med ribosomen om kodens betydelse (han har ju skapat den), och denna överenskommelse förmedlas inte (åtminstone inte fullt ut) via koden.

      • Tony O permalink
        juni 8, 2011 11:33 e m

        Det jag tänkte på när jag talade om begreppen sändare, mottagare, kanal och meddelande, var frågan om hur dessa begrepp skulle kunna appliceras när nya celler bildas. Jag skrev (kanske lite otydligt) om föräldern/föräldrarna (för att försöka täcka in både enkönad och tvåkönad fortplantning), och jag försökte föreställa mig hur sagda begrepp skulle kunna appliceras när nya celler bildas.

        Min högst amatörmässiga bild (och nu pratar jag tvåkönad fortplantning) är att två celler smälter samman till en, som sedan delar på sig en massa gånger (på ett sätt som jag inte förstår). Jag tyckte mig då se att ”mottagaren” – den nya cell som bildas – fick med sig ”meddelandet” (som då skulle bestå av någon form av svårdefinierad biologisk ”information”) från ”avsändaren” – den cell den kom ifrån – och att detta ägde rum i samma stund som den nya cellen påbörjade sin existens. Jag lyckades inte föreställa mig hur den nya cellen skulle kunnat träffa något slags överenskommelse med sin föregångare innan den själv bildades.

        Så långt sträckte sig alltså mina luddiga tankar. Efter Anders’ svar där han bland annat säger ”Skaparen [är] meddelandets sändre, DNA dess bärare och proteinfabriken (bl.a. ribosomen) dess mottagare” måste jag nu försöka tänka om. Jag uppfattar Anders’ svar som att han menar att Skaparen är direkt delaktig vid varje enskild celldelning. Det är i så fall en intressant och förvisso konsekvent uppfattning.

        Men även om jag uppskattar konsekventa tankebyggnader måste jag ställa mig tveksam till vart sådana tankar leder. I mina ögon verkar det vara ett exempel på ointelligent design när man för hela produktens livscykel binder upp sig för ett drifts- och underhållsarbete av den omfattningen. Då tycker jag att det verkar vara en betydligt intelligentare design om man kan konstruera en underhållsfri produkt som på egen hand kan fortplanta sig, och utvecklas och anpassa sig till en skiftande omgivning – på det viset som biologerna alltsedan Darwins dagar beskriver.

      • Anders Gärdeborn permalink
        juni 12, 2011 2:03 e m

        Tony,
        Då är det min tur att förtydliga mig.

        Jag menar absolut inte att Skaparen är med vid varje celldelning. Men jag skiljer mellan två saker:
        * Koden, meddelandet eller informationen
        * Bäraren, mediet eller DNAt

        Den senare är med vid varje celldelning, på samma sätt som originalet av en text är med vid varje kopiering (eller en kopia av originalet förstås), UTAN att för den skull textens författare behöver vara närvarande.

        Även om texents författare inte är synlig vid kopieringen kan vi ändå sluta oss till hans/hennes existens genom det informationsrika innehållet i texten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: