Skapelsetro och naturalism

I detta inlägg skall vi se närmare på begreppet ”naturalism” och hur Phillip Johnson använder sig av det i boken Fallet Darwin, som var temat för förra inlägget. Så här 20 år i efterhand kan man konstatera att Johnsons diskussion fått stor betydelse för hur många skapelsetroende idag uppfattar – eller snarare missuppfattar – förhållandet mellan vetenskap och religion.

Dagens naturvetenskap påminner inte så lite om ett hantverk – det är i mycket en praktisk syssla. Man testar olika förklaringsmodeller för att se om de håller, och om de inte gör det så söker man efter nya. Skillnaden mot ett hantverk ligger i att forskare försöker sammanställa sina förklaringsmodeller i ett logiskt sammanhängande system av generella samband och övergripande modeller. Dessa samband måste dock alltid ha stöd i den praktiska erfarenheten. Eftersom man hela tiden utgår från praktiken kan man bara studera fenomen som tydligt går observera och att mäta. Detta innebär att eventuella andliga krafter så att säga går under radarn – de skulle kunna finnas, men vi har inte metoder att studera dem.

Det här sättet att se på vetenskap kallas metodologisk naturalism (eller metodologisk materialism), och uppenbarligen är Phillip Johnson helt okunnig om att forskning går till på det här sättet. Han diskuterar bara den filosofiska (även metafysiska eller ontologiska) naturalismen, en position som säger att bara kan existera s.k. naturliga förklaringar på allting, och därmed utesluter alla andra möjliga förklaringar. Jag har aldrig träffat någon kollega som har den här åsikten. På sidan 83 i Darwin on Trial läser vi:

A variety of terms have been used in the literature to designate the philosophical position I call scientific naturalism. For present purposes, the following terms may all be considered equivalent: scientific naturalism, evolutionary naturalism, scientific materialism, and scientism. All these terms imply that scientific investigation is either the exclusive path to knowledge or at least by far the most reliable path, and that only natural or material phenomena are real. In other words, what science can’t study is effectively unreal (min kursivering).

Observera den kursiverade formuleringen. Här likställer Johnson den filosofiska naturalismen med den metodologiska naturalismen. Alltså skulle synen att vetenskapen skulle vara den enda vägen till kunskap vara ekvivalent med synen att vetenskapen skulle vara den mest tillförlitliga vägen till kunskap. Men skillnaden är enorm – den första synen säger att vetenskapen i princip kan förklara allt, den andra synen är öppen för att det skulle kunna finnas andra typer av förklaringar. Den första synen utesluter religion, den andra synen är öppen för den. Johnsons resonemang är rena bedrägeriet. På samma sida läser vi:

Naturalism assumes the entire realm of nature to be a closed system of material causes and effects, which cannot be influenced by anything from ”outside.” Naturalism does not explicitly deny the mere existence of God, but it does deny that a supernatural being could in any way influence natural events, such as evolution, or communicate with natural creatures like ourselves. (sid. 83)

Detta stämmer inte. På 1920-talet visade partikelfysikens och kvantmekanikens framsteg att världen inte är ett slutet system av orsak och verkan, utan att det finns en absolut slump på elementarpartiklarnas nivå ¹. Det finns alltså fenomen som aldrig går att förutsäga, och därmed öppnas dörren för en gud som skulle kunna styra evolutionen genom att exempelvis påverka vilka mutationer som inträffar. Detta skulle vi i så fall aldrig kunna upptäcka. Vidare skulle en gud också kunna påverka våra tankar och känslor utan att vi vetenskapligt skulle kunna påvisa det – eftersom vi vet oerhört lite om hur våra tankar uppstår är något sådant inte möjligt idag. Men om vi en dag skulle förstå tankeprocesserna, och det skulle visa sig att de var beroende av processer på partikelnivån, skulle vi ändå aldrig helt kunna spåra tankarnas ursprung.

Åsikten att evolutionen är gudomligt styrd kallas teistisk evolutionism, och den är officiell doktrin i bl.a. Katolska kyrkan. Eftersom den stödjer sig på en gud med obekanta egenskaper och avsikter är den inte prövbar och därmed vetenskapligt ointressant, men det går samtidigt aldrig att bevisa att den skulle vara falsk. Den som vill tro att evolutionen är gudomligt styrd är alltså fri att göra det, utan att riskera smäll på fingrarna från vetenskapen. Johnsons påstående att ”naturalismen” helt utesluter gudomlig påverkan är alltså falskt. Återigen försöker han lura läsaren. Vi går till sidan 88:

It is easy to see why scientific naturalism is an attractive philosophy for scientists. It gives science a virtual monopoly on the production of knowledge, and it assures scientists that no important questions are in principle beyond scientific investigation. The important question, however, is whether this philosophical viewpoint is merely an understandable professional prejudice or whether it is the objectively valid way of understanding the world. That is the real issue behind the push to make naturalistic evolution a fundamental tenet of society, to which everyone must be converted.

Här förstår man slutligen vart Johnson vill komma (om man inte gjort det tidigare). Han försöker trolla bort det faktum att naturvetenskapen inte anser sig kunna förklara allt, och att den inte utesluter Guds existens. Denna öppenhet passar honom inte. Genom ett resonemang som grundar sig på felaktigheter och betydelseglidningar vill han visa att naturvetarna anser sig ha monopol på kunskap, och att de strävar efter att omvända alla till ”naturalismen”, en sorts absolutistisk, ateistisk naturalism. Rena konspirationsteorin, med andra ord. Och rena fantasier.

Men varför ägnar sig Phillip Johnson den här hopplösa mentala gymnastiken? Förklaringen är nog ganska enkel. Eftersom hans syn på evolutionen kolliderar med den etablerade vetenskapen har han ett problem. Det förvärras ytterligare av att hans argument mot evolutionsteorin är oerhört svaga, något som har demonstrerats gång efter annan. Bättre då att misstänkliggöra ”evolutionisterna” så de tappar i trovärdighet; ett gammalt, väl beprövat retoriskt grepp. Och det fungerar. Darwin on Trial har sålts i hundratusentals exemplar under åren, och många okritiska läsare tror helt uppenbart på vad Johnson har skrivit.

***

Föreningen Genesis arbetar för att sprida skapelsetro i Sverige. På sin hemsida skriver man om föreningens syn på vetenskap under fliken ”Om oss”. Under rubriken ”Vad vi tror om vetenskapen” säger man sig ha en positiv syn på vetenskapen, men med reservationer; man avvisar ”Materialistisk vetenskap, det vill säga den vetenskap som startar med att utesluta Gud”. Avsnittet avslutas sålunda:

Vi betonar att föreningen Genesis är en ivrig anhängare av förutsättningslös vetenskap. Däremot är vi emot naturalism, det vill säga den vetenskap som börjar med antagandet att Gud inte finns.

Den ”naturalism” man här talar om känns igen som Phillip Johnsons fantasifoster. Den etablerade naturvetenskap som faktiskt bedrivs världen över förnekar inte att det skulle kunna finnas någon gud – den är helt förutsättningslös i det avseendet. Föreningen Genesis baserar sin vetenskapssyn på en lögn.

Hur har det kunnat gå så illa? Visserligen kanske textens författare inte har personlig erfarenhet av naturvetenskapligt forskningsarbete, men den vetenskapsfilosofiska litteraturen gör det fullständigt klart att vetenskapen inte utesluter en gud ². Det finns också populärvetenskaplig litteratur som gör samma poäng. Det faktum att troende forskare inte har några som helst problem med exempelvis evolutionsteorin borde väl också stämma till eftertanke.

Man kan fundera över varför man i föreningen Genesis accepterat Phillip Johnsons undermåliga resonemang rakt av. Kanske beror det på att det inte räcker att vetenskapen kan acceptera en gud i största allmänhet, kanske kräver man att vetenskapen skall acceptera just den bibelläsning man utgår från i föreningen Genesis? I så fall uppstår naturligtvis en frontalkollision med vetenskapen. I det läget känns det antagligen bättre att betrakta forskarna som trångsynta och intoleranta än att tvingas inse att den bibeltolkning man gör är vetenskapligt orealistisk.

Noter:

1) En lättläst artikel om kvantmekaniken och slumpen kan rekommenderas:

Danielsson, U., 2001. Kvantmekanikens absoluta slump. Forskning och Framsteg 3: 30-33

2) En trevlig och lättläst introduktion till vetenskapsfilosofin är:

Thurén T. Vetenskapsteori för nybörjare (andra upplagan). Liber, 2007.