Hoppa till innehåll

Genombrott för Intelligent design? (del 2)

november 13, 2020

Hur räknar man på design?

Det som sticker ut med Thorvaldsen och Hössjers arbete, och det som gör att jag skriver de här blogginläggen, är att man tar upp frågan om hur man skulle kunna påvisa finavstämning och design med vetenskapliga metoder. I alla fall hur man skulle kunna tänka sig att göra; mer konkret än så blir det inte.

Thorvaldsen och Hössjer diskuterar noggrant de statistiska metoder de använder, eller snarare menar att man kan använda. Huvudlinjen är – som alltid med ID – att man försöker belägga ID genom att i första hand kritisera evolutionsteorin. Men man kan inte belägga teori A genom att visa att teori B är dålig. Författarna är också medvetna om detta. De skriver i avsnitt 6.3:

However, one may argue that the most suitable approach of science is to compare the best explanations founds so far within two competing worldviews. This naturally leads to model selection. … It is possible for some problems to suggest a design model M1 that competes with the currently most promising naturalistic model M2, in terms of which model explains data the best.

Man vill alltså jämföra en evolutionär modell med en designmodell genom att med statistiska metoder avgöra vilken av dem som är mest sannolik. Och det är tydligt man tänker sig att göra jämförelsen utifrån konkreta data. Men från vilka modeller, och från vilka data?

I sin kritik av evolutionsteorin tar man upp ett antal välkända teman, i första hand ”irreducerbar komplexitet” på flera nivåer; i enskilda proteiner, i proteinkomplex och i hela nätverk. Också den ”kambriska explosionen” och det s.k. väntetidsproblemet tas upp. Gemensamt för dessa är att man menar att livets strukturer är så komplexa och därmed så osannolika att de aldrig skulle kunna uppkomma på naturligt sätt. Det är dock ingen uppfattning som delas av den etablerade vetenskapen – här ser man argumenten som konstruerade.

Frågan är nu hur man rent konkret skulle kunna räkna på dessa problemställningar. En fråga man behandlat utförligt – och som väl är den enklaste att räkna på – gäller sannolikheten för att ett fungerande protein skall kunna uppkomma genom naturalistiska mekanismer. Thorvaldsen och Hössjer nämner i avsnitt 4.2 två strategier för att göra detta:

Den första utgår från det faktum att protein består av en eller flera kedjor av aminosyror som måste ligga i en viss sekvens. Eftersom det finns 20 olika aminosyror att välja mellan blir det ofantligt många kombinationer. I ett litet protein som består av 150 aminosyror kan de olika aminosyrorna kombineras på 1050 till 1074 olika sätt. Det här är astronomiskt stora tal; sannolikheten att ”rätt” kombination skulle uppkomma av en slump är försvinnande liten. Det stora problemet med den här strategin är emellertid att ingen biolog vid sina sinnens fulla bruk tror att proteiner bildas på det här slumpartade sättet.

Den evolutionsbiologiska synen är istället att de första enzymen bestod av korta peptidkedjor med ett litet antal aminosyror – man vet att sådana kan ha enzymatisk aktivitet.1 Att sådana peptidkedjor skulle kunna bildas av en slump är inte orimligt. De har kanske inte varit så effektiva som dagens enzymer, men om de haft en tillräcklig enzymaktivitet har de kunnat selekteras och evolveras till större och mer effektiva molekyler. Det är alltså ingen som tror att proteiner bildas på det sätt som Thorvaldsen och Hössjer här tar upp. Det är lite märkligt att de över huvud taget nämner denna bisarra tanke. Den saknar fullständigt relevans.

Den andra strategin är att ställa upp ett hypotetiskt evolutionärt träd för hur ett visst protein skulle kunna ha evolverats, och att sedan räkna på sannolikheten för den processen. Men det är mycket kunskap som saknas för att man skall kunna göra trovärdiga beräkningar av det här slaget, inte minst eftersom man får räkna med en evolution som sträcker sig över miljarder år. Man skulle behöva detaljerad kunskap om vilka precis organismer det rör sig om, mutationsfrekvenser, populationsstorlekar, selektionstryck och mycket annat som är omöjligt att veta i efterhand. Det här är ingen realistisk väg. Ingen har heller försökt ställa upp något detaljerat scenario av det här slaget, vad jag vet.

Slutsatsen är att det inte är praktiskt möjligt att statistiskt beräkna sannolikheten för att ett protein skulle kunna evolveras via naturliga mekanismer. Svårigheterna är så enorma att det nog aldrig kommer att bli möjligt. Och det var ändå det enklaste av de fall man har diskuterat.

***

Thorvaldsen och Hössjers strategi för att påvisa finavstämning bygger på en statistisk jämförelse mellan en naturalistisk modell M2 och en designmodell M1. Vi behöver då beräkna sannolikheten för båda modellerna för att sedan kunna jämföra dem. Vi har redan sett att det är praktiskt omöjligt att beräkna sannolikheten för att en komplex biologisk struktur skall kunna uppstå enligt en naturalistisk modell. Men hur beräknar man sannolikheten för en designmodell? Det är något författarna klokt nog inte går in på. Här sitter vi nämligen riktigt i klistret.

För att kunna beräkna sannolikheten för hur en komplex biologisk struktur skall kunna uppstå, måste vi alltså ha en trovärdig och detaljerad modell av processen. Det gäller också om det ligger en medveten design bakom. Vi måste alltså ha kunskap om designern för att bedöma sannolikheten för att vederbörande ville ha sin design just på det sätt som vi ser att den är. Det här kräver detaljerad kunskap – vi måste förstå precis hur designern tänker, vilka avsikter, planer och medel vederbörande har. För att kunna göra statistiska beräkningar måste vi ha konkreta data, siffror.

Emellertid är man inom designrörelsen mycket noga med att inte säga något om vem designern skulle vara, eller vilka egenskaper designern skulle ha. Det gör det principiellt omöjligt att beräkna den statistiska sannolikheten för en designprocess. Det är alltså inte bara praktiskt omöjligt, som med den naturalistiska modellen, det är principiellt omöjligt.

Den statistiska modell Thorvaldsen och Hössjer har lagt fram för att påvisa design är feltänkt och oanvändbar – den bygger på det orimliga antagandet att man kan göra en statistisk uppskattning av sannolikheten för att en okänd designer skulle ha handlat på ett visst sätt. Det är en gåta att de valt att publicera den.

Noter:

1. Korta peptider kan spontant bilda stabila komplex som har enzymatisk aktivitet. Se: Jason Greenwald et. al.: Peptide Amyloids in the Origin of Life. J Mol Biol (2018) vol. 430, s. 3735–3750 https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/29890117/

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: