Hoppa till innehåll

Genombrott för Intelligent design? (del 1)

november 13, 2020

Var är resultaten?

Att artiklar som öppet argumenterar för Intelligent design (ID) publiceras i den etablerade vetenskapliga pressen är inte något man väntar sig. Därför är det värt att notera att Ola Hössjer, professor i matematisk statistik vid Stockholms universitet, och Steinar Thorvaldsen, professor i informatik vid Norges Arktiska universitet i Tromsø, i somras publicerade ett arbete med titeln Using statistical methods to model the fine-tuning of molecular machines and systems i Journal of Theoretical Biology. Den kristna tidningen Världen Idag hade den 8:e juli ett reportage om publiceringen under rubriken Genombrott: Forskning pekar på intelligent design. Den skapelsetroende föreningen Genesis skriver att Norsk-Svensk forskning pekar på intelligent design i våra celler. Är nu detta ett vetenskapligt genombrott för ID?

Kanske inte det genombrott man hoppats på. När artikeln trycktes i septembernumret fanns det på webbsidan en ”disclaimer”, ett avståndstagande från tidskriftens chefredaktörer. Man tar där helt avstånd från begreppet intelligent design och hävdar att man vilseletts av att författarna inte inkluderat nyckelordet ”intelligent design” under granskningen, utan lagt till det senare.

Det finns mycket att säga om den här affären, så mycket att jag ägnar sju inlägg åt saken.

Begreppet fine-tuning, eller ”finavstämning”, är ett av de vanligare argumenten för ID. Man hävdar att de naturkonstanter som bestämmer materiens och universums egenskaper hade kunnat vara radikalt annorlunda, och att sannolikheten för ett universum med egenskaper som tillåter intelligent liv är försvinnande liten. Ändå finns vi här, och det kan då inte vara en slump. Det visar på design – en kosmisk vilja har skapat ett universum som passar oss. Så lyder argumentet i korthet.

Syftet med arbetet är att nu gå ett steg längre och att visa att finavstämning finns även hos den levande cellen och dess beståndsdelar:

This paper describes molecular fine-tuning, how it can be used in biology, and how it challenges conventional Darwinian thinking. We also discuss the statistical methods underpinning finetuning and present a framework for such analysis.

Det man kallar kosmisk finavstämning innebär att ett antal naturkonstanter har sådana värden att liv är möjligt. Men konstanterna är ändå inte så livsvänliga att liv skulle kunna uppstå och utvecklas genom evolutionära processer, tänker man sig. Liv skulle därför inte vara möjligt utan ingripande från en designer. Thorvaldsen och Hössjer säger sig se tydliga spår av design i cellens proteiner och i dess komplexa mekanismer. Man får bilden av en designer som inte riktigt lyckas få till ett tillräckligt livsvänligt universum, och därför är tvungen att bygga ihop alla levade varelser, i minsta detalj. Universum är samtidigt både livsvänligt och livsfientligt.

Nu är finavstämning ett notoriskt svårdefinierat begrepp, så därför blir man glad över att faktiskt få en definition:

We define fine-tuning as an object with two properties: it must a) be unlikely to have occurred by chance, under the relevant probability distribution (i.e. complex), and b) conform to an independent or detached specification (i.e. specific).

Det första villkoret är alltså att det är osannolikt att objektet i fråga skall kunna ha uppkommit av en ren slump. Det andra är att det skall svara mot någon sorts oberoende specifikation. Den fråga man ställer sig är om det är möjligt att detektera finavstämning med avancerade statistiska metoder:

Is it possible to recognize fine-tuning in biological systems at the levels of functional proteins, protein groups and cellular networks? Can fine-tuning in molecular biology be formulated using state of the art statistical methods, or are the arguments just “in the eyes of the beholder”?

Att komplexa biologiska strukturer inte kan ha bildats av en ren slump är så uppenbart att man knappast behöver avancerade statistiska metoder för att övertyga sig om saken. Värre är det med begreppet ”specifikation”; vad detta rent konkret skulle vara för något är en fråga ID-rörelsen brottats med i decennier, utan att komma till någon lösning. Artikelns diskussion om begreppet är rent matematisk, och innehåller inga ledtrådar till hur man skulle kunna påvisa specifikation i praktiken. Man hänvisar till en artikel av George Montañez, A Unified Model of Complex Specified Information, men även den är helt matematisk och säger ingenting om hur man skulle kunna avgöra om en viss struktur eller molekyl är specificerad eller inte.

I artikelns avslutning, avsnitt 7, skriver man:

Functional proteins, molecular machines and cellular networks are both unlikely when viewed as outcomes of a stochastic model, with a relevant probability distribution (having a small P(A)), and at the same time they conform to an independent or detached specification (the set A being defined in terms of specificity). These results are important and deduced from central phenomena of basic science.

Man kan alltså inte redogöra för vad specifikation egentligen innebär i praktiken. Istället hänvisar man till “centrala fenomen i basal vetenskap”, utan att ge någon referens. I sista stycket skriver man:

A major conclusion of our work is that fine-tuning is a clear feature of biological systems. Indeed, fine-tuning is even more extreme in biological systems than in inorganic systems. It is detectable within the realm of scientific methodology.

Det här är helt enkelt inte sant. Eftersom man inte har någon fungerande metod att vetenskapligt detektera specificitet i konkreta biologiska system har man inte kunnat påvisa finavstämning med vetenskapliga metoder. Man har därför inte kunnat dra slutsatsen att finavstämning är karaktäristisk för biologiska system. Detta är omöjligt eftersom man inte kan uppfylla villkoret b) i sin definition av finavstämning. Det är också omöjligt av det skälet att man inte redovisar några konkreta data eller beräkningar till stöd för sina påståenden. De statistiska metoder man utvecklat används inte för att lösa några faktiska problem. Allt man har är spekulationer.

Artikelns titel lyder Using statistical methods to model the fine-tuning of molecular machines and systems. Den låter förstå att man konkret har tillämpat statistiska metoder för att modellera finavstämning – ordet ”using” betyder rimligtvis att man verkligen använt något. I själva verket har man inte tillämpat några metoder alls; man har diskuterat hur man skulle kunna göra.

Det är svårt att förstå att Thorvaldsen och Hössjer på det här sättet låter påskina att de har resultat de helt uppenbart inte har. Läsaren kan få intrycket att man bluffar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: