Genombrott för Intelligent design? (del 5)
Varför ses inte ID som vetenskap?
I den här serien av blogginlägg har jag om och om igen kritiserat Thorvaldsen och Hössjer för att inte arbeta vetenskapligt, och jag har sagt att ID inte uppfyller kraven på vetenskap. ID-förespråkare, däremot, hävdar ofta och gärna att de är offer för en stelnad ateistisk vetenskaplig (darwinistisk) ortodoxi som vägrar erkänna intelligent design som legitim vetenskap. Det kan därför finnas skäl att mycket kort gå igenom vad som egentligen kännetecknar etablerad vetenskap.
Naturvetenskapen strävar efter att beskriva och förklara den fysiska verkligheten. Man begränsar förklaringarna till den fysiska verkligheten eftersom det bara är den vi har verktyg att undersöka. Det kan alltså mycket väl finnas en andlig verklighet som ligger utanför våra förklaringar; det kan vi inte veta något om. Många forskare är troende och upplever ingen konflikt mellan vetenskapen och sin gudstro. Naturvetenskapen är alltså agnostisk och inte ateistisk.
Det vetenskapliga arbetssättet brukar kallas metodologisk naturalism – man arbetar då med s.k. naturliga förklaringar eftersom det är det enda som är praktiskt möjligt, men man uttalar sig inte om det som går utanför metoden. Det finns en annan position som kallas filosofisk naturalism. Den innebär att man a priori utesluter alla slag av övernaturliga eller andliga krafter, alltså en ateistisk ståndpunkt. Men det är en logiskt ohållbar ståndpunkt – det är omöjligt att veta att det inte kan finnas saker man inte känner till. Jag har aldrig träffat på någon kollega som är filosofisk naturalist.
Den här distinktionen gör man sällan bland kreationister och ID-förespråkare, trots att den borde vara solklar. Forskare beskylls om och om igen för att vara ”materialister” eller ”naturalister”, varmed man menar filosofiska naturalister, alltså ateister. Men det är inte sant; vetenskapen är som sagt agnostisk och inte ateistisk. Det finns troende forskare och det finns ateistiska forskare.
Men trots att det är en osanning att vetenskapen skulle vara religionsfientlig är just detta en grundbult i ID-projektet. Mer om detta i nästa inlägg.
***
Vetenskapligt arbete bygger på att man förklarar fenomen med hjälp av kunskap. Tidvattnet, exempelvis, förklaras av att månens (och även solens) gravitationskraft påverkar havsvattnet. Vi kan mäta, vi kan räkna, och vi kan konstatera att förklaringen stämmer med verkligheten.
Ett annat exempel är populationsgenetiken. Den bygger på kunskap om genetiska och molekylära processer. Med hjälp av populationsgenetiken kan vi ställa upp modeller av människans evolution. Även här kan vi mäta och räkna och utvärdera våra modeller. Som vi sett i det tredje inlägget tar Ola Hössjer och medförfattare i sin diskussion av tänkbara orsaker till genetisk variation upp fem kända faktorer: mutationer, genetisk drift, naturlig selektion, rekombination och kolonisering/isolering/migration. Allt detta är mekanismer som vi vet existerar, och som vi kan mäta och räkna på. Vi kan föra en faktabaserad diskussion kring hur viktiga de olika faktorerna är och hur de samverkar. Och vi kan skaffa oss en uppfattning om hur rimliga slutsatserna är. Detta är vetenskap.
Så lägger man till en okänd designer som sjätte mekanism. Då försvinner alla möjligheter att föra en faktabaserad diskussion; vi har ingen aning om när eller hur en sådan designer skulle ingripa. Hössjer och hans kollegor verkar utgå från att designern skulle skapa just så mycket genetisk variation att deras modell går ihop. Hur kan de veta det? Hur kan de testa sin modell? Det går inte. Man har helt enkelt uppfunnit en designer som har de egenskaper man önskar sig.
Så länge vi håller oss till materiella och mätbara faktorer vet vi vad vi talar om. Om vi däremot åberopar en okänd designer vet vi inte vad vi talar om. Det är just detta som gör att ID inte fungerar som vetenskap. En designer förklarar allt och ingenting.1,2
***
Vetenskapliga teorier säger något om världen. Gravitationsteorin, återigen, säger att planeterna måste röra sig i elliptiska banor runt solen och att de inte får röra sig i sexkantiga banor. Det innebär att om någon kommer med en ny fysikaliskt teori som har som en konsekvens att planeterna skulle röra sig sexkantiga banor, så kan vi förkasta den teorin. Den stämmer inte med verkligheten.
Intelligent design, däremot, säger ingenting om verkligheten. Eftersom vi inte vet något om designern är allt tänkbart och ingenting förbjudet. Det finns ingen designteori eller designmodell som säger något konkret om världen, så det finns ingenting att jämföra med verkligheten. Det kan det inte göra eftersom en sådan modell måste bygga på kunskap om designern. Och den har vi inte.
Intelligent design har aldrig formulerats som en konkret teori. Det enda ID kan erbjuda är en ”teori” som säger att eftersom naturvetenskapen inte kan förklara världen, måste det finnas en designer som skapat den. Tanken är gammal och välkänd. Den kallas för det teleologiska gudsbeviset.
Det innebär dock inte att man kan förkasta tanken om en designer bakom allt – det kan ju finnas en sådan. Vetenskapen uttalar sig inte om det som går utanför den vetenskapliga metoden. Men projektet att göra ID till en fungerande vetenskap är dödfött.
Referenser:
- Dawes, G.W. (2007): What is Wrong with Intelligent Design? International Journal for Philosophy of Religion, vol. 61, s. 69–81 https://ourarchive.otago.ac.nz/handle/10523/565
- Nichols, R. (2003): Scientific Content, Testability, and the Vacuity of Intelligent Design Theory. The American Catholic Philosophical Quarterly, vol. 77, s. 591 – 611. https://www.pdcnet.org/acpq/content/acpq_2003_0077_0004_0591_0611
Biolog(g) 
Del 5: Intelligent Design och vetenskap
I den femte delen av sin artikelserie övergår Erkell till att diskutera vetenskapsteori. Detta är välkommet, eftersom den största skiljelinjen mellan mig och Erkell handlar om den filosofiska utgångspunkten för vetenskap. Erkell skriver följande:
”Naturvetenskapen strävar efter att beskriva och förklara den fysiska verkligheten. Man begränsar förklaringarna till den fysiska verkligheten eftersom det bara är den vi har verktyg att undersöka. Det kan alltså mycket väl finnas en andlig verklighet som ligger utanför våra förklaringar; det kan vi inte veta något om. Många forskare är troende och upplever ingen konflikt mellan vetenskapen och sin gudstro. Naturvetenskapen är alltså agnostisk och inte ateistisk.
Det vetenskapliga arbetssättet brukar kallas metodologisk naturalism – man arbetar då med s.k. naturliga förklaringar eftersom det är det enda som är praktiskt möjligt, men man uttalar sig inte om det som går utanför metoden. Det finns en annan position som kallas filosofisk naturalism. Den innebär att man a priori utesluter alla slag av övernaturliga eller andliga krafter, alltså en ateistisk ståndpunkt. Men det är en logiskt ohållbar ståndpunkt – det är omöjligt att veta att det inte kan finnas saker man inte känner till. Jag har aldrig träffat på någon kollega som är filosofisk naturalist.”
Jag håller helt med om distinktionen mellan metodologisk naturalism (att endast tillåta naturliga förklaringar i naturvetenskap) och filosofisk naturalism (att utesluta att det övernaturliga finns), vilket jag för övrigt behandlar i min bok ”Becoming a Christian”.12 Vidare är jag överens med Erkell om att naturvetenskapen strävar efter att beskriva och förklara den fysiska verkligheten. Men sedan påstår Erkell att naturliga förklaringar är de enda förklaringarna som är praktiskt möjliga. Hur han kommit fram till det? Det är helt enkelt ett sekulärt trosantagande som ligger till grund för hela Erkells resonemang. Därför menar jag att hans påstående att metodologisk naturalism är agnostisk (underförstått objektiv) är helt felaktigt, eftersom naturalism också är en trosföreställning.
För att tydliggöra att metodologiska naturalism baseras på ett trosantagande kan vi sammanfatta denna vetenskapsteoretiska arbetsmetod i kontexten av den hypotetiskt-deduktiva metoden. Vi får då följande tre steg:
1) Föreslå en falsifierbar hypotes som endast innehåller naturliga förklaringar.
2) Utvärdera och se om hypotesen i 1) överensstämmer med data.
3) Om överensstämmelsen i 2) inte är god, gå tillbaka till 1) och föreslå en bättre hypotes.
Om man alltså i steg 1) utgår från premissen att endast naturliga förklaringar är tillåtna är det självklart att vetenskap endast kommer att leverera sådana förklaringar. Som man ropar i skogen får man svar. Jag menar därför att metodologisk naturalism utgör en alldeles onödig inskränkning av vetenskap, då den inte tillåter att ett flertal falsifierbara hypoteser (som väljs utifrån kriterier som enkelhet, förklaringsomgång, relevans osv) med olika filosofiska utgångspunkter får vara med och tävla på lika villkor, så att bästa möjliga modell kan väljas. Eftersom vetenskap handlar om att söka efter sanningen är detta en mycket allvarlig inskränkning av metodologisk naturalism. Jag behandlar detta ämne mer utförligt i två artiklar om sekulär vetenskap i den skandinaviska apologetiska tidskriften Theofilos.13 Dessutom har jag i del 2 och 3 av denna artikelserie visat att det går alldeles utmärkt att kombinera den hypotetiskt-deduktiva metoden med ett designperspektiv eller ett kreationistiskt perspektiv.
Efter sin inledande diskussion om metodologisk och filosofisk naturalism, går Erkell vidare och kritiserar kreationister och ID-förespråkare för att de inte gör denna distinktion:
”Den här distinktionen gör man sällan bland kreationister och ID-förespråkare, trots att den borde vara solklar. Forskare beskylls om och om igen för att vara ”materialister” eller ”naturalister”, varmed man menar filosofiska naturalister, alltså ateister. Men det är inte sant; vetenskapen är som sagt agnostisk och inte ateistisk. Det finns troende forskare och det finns ateistiska forskare.”
Detta är ytterligare ett helt felaktigt påstående, som får läsaren att undra hur mycket ID- och kreationistisk litteratur som Erkell egentligen har läst. Philip Johnsons bok ”Darwin on Trial” utgjorde en viktig del av ID-rörelsen födelse i slutet av 1980-talet. I denna bok använder Johnson ett helt kapitel till att diskutera de filosofiska utgångspunkterna för Darwinism. Han gör då en distinktion mellan naturalism och vetenskaplig naturalism, där det senare begreppet svarar mot metodologisk naturalism.14 Stephen Meyer och andra kända ID-förespråkare brukar regelbundet i sina böcker och föredrag beröra de filosofiska utgångspunkterna för evolutionsteorin, utan att för den skull hävda att evolutionsbiologer måste vara ateister. Mer nyligen utgavs den ID-inspirerade antologin ”Theistic Evolution, A Scientific, Philosophical, and Theological Critique”, där jag själv har bidragit med två artiklar. I hela nio av bokens totalt 31 kapitel berörs de filosofiska utgångspunkterna för evolutionsteorin, med metodologisk naturalism som ett centralt begrepp. Eftersom boken i första hand är skriven i polemik mot, och vänder sig till, kristna som anammat såväl evolutionsteorin som metodologisk naturalism, är det uppenbart att författarna gör en distinktion mellan metodologisk och filosofisk naturalism.15 I Sverige brukar i stort sett varje nummer av det kreationistiska magasinet Genesis beröra de sekulära utgångspunkterna för evolutionsteorin, utan att utgå från att alla anhängare till denna teori behöver vara naturalister.
Erkell avslutar del 5 i sin artikelserie med att kommentera varför Intelligent Design inte är vetenskap:
”Intelligent design, däremot, säger ingenting om verkligheten. Eftersom vi inte vet något om designern är allt tänkbart och ingenting förbjudet. Det finns ingen designteori eller designmodell som säger något konkret om världen, så det finns ingenting att jämföra med verkligheten. Det kan det inte göra eftersom en sådan modell måste bygga på kunskap om designern. Och den har vi inte.”
Jag har redan i del 2 och 3 argumenterat för att detta resonemang är felaktigt, eftersom jag menar att det går alldeles utmärkt att formulera falsifierbara hypoteser som är inspirerade av Bibeln eller av ett designperspektiv. Men intressant nog så riskerar evolutionsteorin själv att hamna i fällan att allt är tänkbart och ingenting är förbjudet (förutom att man inte får bryta mot principen om metodologisk naturalism). Det är exempelvis välkänt att den Darwinistiska förklaringen av genetiska likheter mellan organen hos två arter ser olika ut beroende på hur närbesläktade arterna anses vara. Om arterna antas vara närbesläktade anses organet ha uppkommit hos en gemensam förfader, för att sedan ärvas ned, så kallade homologa eller ortologa organ. Om arterna däremot inte antas vara närbesläktade anses organen ha utvecklats oberoende av varandra genom konvergent evolution, så kallade analoga organ. Med andra ord har evolutionsteorin alltid en förklaring till observerad likhet, vilket gör det svårt för den att uppfylla ett av den empiriska vetenskapens grundkrav – falsifierbarhet.
12) Se kapitel 2 och 11 i Hössjer, O. (2018).
13) Hössjer, O. (2014). Är den sekulära vetenskapen förutsättningslös? Theofilos 6(3),
489-496. Hössjer, O. (2016). Granskning av den sekulära vetenskapen. Theofilos 8(2), 256-
276.
14) Johnson, P. (1991). Darwin on Trial. InterVarsity Press, Downers Grove, Illinois.
15) Moreland, J.P., Meyer, S., Shaw, C., Gauger, A. och Grudem. W. (eds.) (2017). Theistic Evolution. A Scientific, Philosophical, and Theological Critique. Crossway, Wheaton, Illinois.
Vi är helt överens om distinktionen mellan metodologisk naturalism och filosofisk naturalism, och det är utmärkt. Men så skriver du:
”Men sedan påstår Erkell att naturliga förklaringar är de enda förklaringarna som är praktiskt möjliga. Hur han kommit fram till det? Det är helt enkelt ett sekulärt trosantagande som ligger till grund för hela Erkells resonemang”.
Ja, hur har jag kommit fram till att s.k. naturliga förklaringar är de enda som är praktiskt möjliga att arbeta med? Av två skäl: det första är att naturvetenskapen bara kan arbeta med faktorer som tydligt går att iaktta och som går att mäta. Det utesluter övernaturliga krafter som inte är synliga eller mätbara. Det andra skälet är att det såvitt jag vet inte existerar något framgångsrikt forskningsprogram som grundar sig på övernaturliga krafter (rätta mig om jag har fel – det vore intressant att ha fel på den här punkten). Det är alltså inte något ”sekulärt trosantagande” som ligger till grund för mitt resonemang. Det är verkligheten.
Du skriver också ”Därför menar jag att hans påstående att metodologisk naturalism är agnostisk (underförstått objektiv) är helt felaktigt, eftersom naturalism också är en trosföreställning”. Två kommentarer: att påstå att agnostisk naturalism underförstått skulle se sig som objektiv är helt bakvänt. Agnosticism är en position som innebär att man inte tror sig kunna fälla objektivt riktiga omdömen i trosfrågor, och därför avstår. Sedan vill jag påpeka att (metodologisk) naturalism inte är en trosföreställning, det är en epistemisk position som inte utesluter icke-materiella förklaringar.
Så undrar du hur mycket ID- och kreationistisk litteratur jag egentligen har läst. Alldeles för mycket, är svaret. Vad gäller Phillip Johnson har jag publicerat två inlägg om hans bok ”Darwin on Trial” här på Biologg (https://biologg.wordpress.com/2011/12/08/fallet-darwin/ och https://biologg.wordpress.com/2011/12/14/skapelsetro-och-naturalism/). Emellertid har han en utförligare diskussion av naturalismen in boken ”Reason in the Balance” från 1995. Här spårar han ur redan på introduktionens första sida:
“In our greatest universities, naturalism – the doctrine that nature is “all there is” – is the virtually unquestioned assumption that underlies not only natural science but intellectual work of all kinds.” På nästa sida läser man: ”For professional purposes, atheistic and theistic biologists alike must assume that nature is all that is. Natural science is therefore based on naturalism. What a science based on naturalism tells us, not surprisingly, is that naturalism is true.”
Det här är inte sant. Naturvetenskap baseras som sagt på metodologisk naturalism, inte på den filosofiska naturalism Johnson skriver om (”nature is all that is”). Man utgår inte från att naturen skulle vara det enda som finns, utan från att det bara är praktiskt möjligt att arbeta med materia i dess olika former. Givetvis känner Johnson till skillnaden, men i bok efter bok driver han linjen att forskare inte gör någon skillnad mellan de båda begreppen, så egentligen är det samma sak. Naturvetenskapen skulle alltså styras av en ateistisk ideologi, vilket på förhand skulle utesluta ID-förklaringar. Den här vanföreställningen är ett grundläggande element i ID-rörelsen.
Jag har lite svårt att förstå varför intelligenta och välutbildade ID-förespråkare ständigt rör ihop metodologisk naturalism och filosofiska naturalism, men jag kan tänka mig två skäl. Det första skulle bottna i det faktum att det i det praktiska forskningsarbetet inte spelar någon roll om man är metodologisk eller filosofisk naturalist. Eftersom det inte finns metoder att studera övernaturliga fenomen bortser man från den typen av förklaringar. En troende person kan då få det felaktiga intrycket att man helt förnekar övernaturliga krafter, och att de båda positionerna egentligen är lika – man skulle bara använda olika förevändningar för att förneka Guds realitet. Det andra skälet kunde vara taktik i debatten kring ID. Genom att kalla båda positionerna ”naturalism” kan man få även metodologiska naturalister att framstå som ateister som vägrar att acceptera någon form av övernaturliga krafter och därmed utesluter ID från början. Man får dem att framstå som rigida och intoleranta, vilket är en retorisk vinst.
Så skriver du att ”det går alldeles utmärkt att formulera falsifierbara hypoteser som är inspirerade av Bibeln eller av ett designperspektiv”. Visst går det, men vad är det man kan pröva med sina hypoteser? Det tar jag upp i inlägget ”Vetenskap, hypoteser och Intelligent design” https://biologg.wordpress.com/2021/09/08/vetenskap-hypoteser-och-intelligent-design/.
Slutligen tar du upp tanken att evolutionsteorin inte skulle vara falsifierbar, eftersom den innehåller två olika mekanismer som kan leda till att livsformer liknar varandra. De kan antingen vara nära släkt med varandra eller de kan ha levt under likartade selektionstryck, vilket kan göra att de evolveras till liknande former. Detta var länge ett problem för systematiken. Idag kan man dock etablera släktskap med genetiska metoder, vilket gör att man skilja mekanismerna åt. Om man nu vill hävda en viss mekanism är förklaringen till observerade likheter får man ge övertygande evidens för att just den är den riktiga. Och det resonemanget måste vara falsifierbart. Man kan inte bara dra till med det ena eller det andra, vilket du tycks tro.