Skip to content

Om evolverbarhet

februari 12, 2017

Min diskussion med Göran Schmidt, del 5

Göran Schmidts tredje artikel tar också upp frågor som rör evolutionens mekanismer. Det är inte bara så att den naturliga selektionen måste vara effektiv nog, genomet måste också kunna tåla närvaron av mutationer.

Levande varelser har liksom många tekniska system robusthet, dvs. en inbyggd tålighet mot skador. Den grundar sig i redundans – att det finns mer eller mindre överflödiga delar i systemet som kan ersätta skadade delar. Göran Schmidt skriver ”Funktionella strukturers robusthet utgör en designmarkör i såväl teknologiska som levande system. Robusthet eller redundans i naturen är ännu ett argument för Gudomlig design”.

Det intressanta är att redundansen i levande varelser och i tekniska system ser helt olika ut. Göran Schmidt beskriver hur flygplan utrustas med tre kompletta, parallella styrsystem. Om två av dem skulle slås ut finns då fortfarande ett system kvar, och flygplanet kan flygas normalt. Hos levande varelser finns däremot inga kompletta, parallella system – allt är hopkopplat i ett stort nätverk. Redundansen består även här i att det finns alternativa signalvägar, men de olika vägarna är inte oberoende av varandra (som i flygplanet) utan de samverkar hela tiden. Det betyder att om en väg skadas, så skadas visserligen nätverket men kanske inte värre än att det fotfarande fungerar rätt bra. Men för varje skada som tillkommer blir skadan större. Ett exempel på detta är cancer. Man känner till ett antal onkogener, gener som skadats vid mutation och då kan orsaka cancer. Om bara en onkogen bildats inträffar en begränsad skada, men ju fler gener som muterar, desto värre blir skadan. Om tillräckligt många gener muterar till onkogener blir resultatet en elakartad tumör. Hade cellens signalvägar varit organiserade som flygplanets styrsystem, med parallella och separata signalvägar, hade allt fungerat normalt fram till den sista skadan, då den elakartade tumören plötsligt skulle uppstått. Men så ser det inte ut i verkligheten. Tumörer utvecklas gradvis.

Men vilken betydelse har det här? Göran Schmidt skriver i en tidigare kommentar att ”Faktum är att evolutionsteorin lika gärna skulle kunna användas för att förklara frånvaro av robusthet och redundans i naturen därför att sådant vore ett slöseri med resurser som selektionen rimligen borde ha eliminerat”. Det där har han missförstått helt. Faktum är att evolutionsteorin kräver robusthet och redundans – teorin bygger på att mutationer ackumuleras i en population och ger den genetisk variation. Sedan kan selektionen verka på variationen och sila fram gynnsamma varianter.  Om det genetiska systemet inte vore robust skulle det inte kunna finnas några varianter, och evolution vore omöjlig. Men robustheten och variationen finns. Hade däremot biologiska system varit uppbyggda som flygplanets styrsystem, med kompletta, parallella subsystem, hade det varit en hård nöt för evolutionsteorin. Det hade varit oerhört svårt att förklara hur ett sådant system hade kunnat evolveras. Evolutionsteorin klarade alltså här en möjlig falsifikation.

Men hur stämmer då de biologiska nätverken med tanken om en Skapare? Eftersom vi inte vet något om Skaparens sätt att konstruera saker kan Han ha gjort hur som helst. Hypotesen om en Skapare är alltså ofalsifierbar. Det vi kan säga är att Skaparen i alla fall inte arbetat som en mänsklig ingenjör, något skapelsetroende ofta verkar tänka sig när man hänvisar till cellens ”molekylära maskiner” som om de vore som vanliga maskiner, bara mycket mindre.

***

Richard Dawkins skrev på 1980-talet ett litet datorprogram som har blivit berömt: ”Dawkins vessla”. Det är en enkel modell av kumulativ selektion, alltså ett upprepat urval. Programmet startar med en slumpartad följd av bokstäver och jämför den med en fras hämtad ur Shakespears Hamlet: ”METHINKS IT IS LIKE A WEASEL”. Om någon bokstav skulle stämma med målfrasen fixeras den. I nästa steg görs ett antal kopior av frasen med någon eller några av de andra bokstäverna slumpartat utbytt, och den bästa frasen väljs åter ut. Där fixeras ytterligare bokstäver och processen upprepas. Ganska snart (oftast med mindre än 100 upprepningar) har man nått målfrasen. Om man istället hela tiden testat nya slumpfraser utan selektion, hade man fått upprepa processen ungefär 1040 gånger innan man träffat helt rätt med alla bokstäverna. Skillnaden är astronomisk.

I sin bok ”The Blind Watchmaker” skriver Dawkins att hans modell skall illustrera effektiviteten av kumulativ selektion till skillnad från ren slump. Han skriver också uttryckligen (sid. 72) att modellen är missvisande på så sätt att den selekterar efter en avlägsen, ideal målsekvens. Evolution har inget avlägset eller perfekt mål, utan väljer det som fungerar på kort sikt, som överlevnad eller reproduktion. Evolutionen kan inte se in i framtiden; den har inga mål på lång sikt.

Göran Schmidt har två invändningar. Den första är ”Att hans exempel saknar relevans när det gäller frågan om den biologiska informationens uppkomst behöver väl knappast påpekas – informationen fanns ju där redan från början. Det enda som kombinationen av hans genom intelligenta metoder konstruerade hård- och mjukvara åstadkom var ett återskapande av den information som redan från början programmerades in som mall”.

Att informationen redan finns i målfrasen är en förutsättning för modellen. Poängen med den är att demonstrera att kumulativ selektion är ett oerhört mycket bättre sätt att kopiera bokstavsföljden från målfrasen till den nya, slumpartade frasen än att hela tiden generera nya, helt slumpartade fraser. Man kan jämföra detta med evolution, som innebär att organismer över tiden anpassar sina gener så att de blir bättre anpassade till omgivningen. Det innebär att omgivningen sätter avtryck i genomet som förbättrar dess funktion, eller, om man så vill, att ”information” (i en allmän betydelse) flyter från omgivningen till genomet. Så den kumulativa selektionen demonstrerar en viktig del i en evolutionsprocess.

Den andra invändningen är att ”Dawkins gör i sin evolutionssimulering ett antal mycket grova ”förenklingar”, och Göran Schmidt räknar upp några faktorer som skiljer modellen från vad som gäller för riktiga organismer. Han kritiserar alltså Dawkins för att hans modell är en dålig simulering av verklig evolution. Men det är ett fabricerat argument – Dawkins påstår aldrig att han simulerar evolution; han påpekar rent av att han inte gör det. Han har skrivit sin ”vessla” för att demonstrera kumulativ selektion, inte hela evolutionsprocessen.

Det är uppenbart att Göran Schmidt inte har förstått Dawkins modell, så när han avslutningsvis säger att ”En helt vanlig grundskoleelev brukar genomskåda Dawkins ”bevis” inom loppet av någon minut” undrar jag oroligt vad det är han egentligen säger i skolorna. Jag fruktar det värsta.

***

Avslutningsvis kommer Göran Schmidt in på ett kreationistiskt favorittema: skadliga mutationer. Han skriver:

Statistiskt sett sker det för varje ”fördelaktig” [17] mutation minst 100 000 mer eller mindre nedbrytande mutationer. Det är upp till evolutionsföreträdare att visa att en så destruktiv process skulle kunna skapa någonting fördelaktigt utan ett naturligt urval som hyfsar till oddsen

Man undrar var han kan ha fått siffran 100 000 nedbrytande mutationer ifrån. Han ger ingen referens till den vetenskapliga litteraturen. Hur som helst ligger han så där 1000 gånger fel – modern data för jäst visar att andelen fördelaktiga mutationer räknas i procent (se här).

Men det riktigt märkliga är uppmaningen till oss evolutionsföreträdare att ”visa att en så destruktiv process skulle kunna skapa någonting fördelaktigt utan ett naturligt urval som hyfsar till oddsen”. Hela evolutionsteorin bygger på ett naturligt urval ”som hyfsar till oddsen”. Har Göran Schmidt inte insett det?

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. Thomas permalink
    maj 22, 2017 8:03 e m

    Lars Göran,
    Jag har också några andra små funderingar.

    Om vi tänker oss att vi nu härstammar från någon avlägsen ”apa”, så måste ”apmammans” barn varit mera människolik. Men, vilken skulle den i sådant fall förökat sig med? Eller födde en dag alla ”apmammor” människobarn?

    Tiden är också ett stort dilemma. Om vi tänker oss alla genförändringar från den enklaste organismen till det vad vi kan observera idag, hur många lyckade triljoner generationer behövdes? Fyra miljarder år är bara 1.460 miljarder dagar och om ”människoarter” funnits i ex. en miljon år så är det bara 35-50 tusen generationer. Det måste alltså funnits enorma mängder ”människor”, men i sådant fall, var är spåren av dem?

    • Lars Johan Erkell permalink
      juni 5, 2017 4:35 e m

      Thomas,
      Det finns inga skarpa eller givna gränser mellan olika arter och underarter. Systematikerna får helt enkelt bestämma sig för var gränserna går. Så det är ingenting konstigt med att apliknande förfäder under miljoner år gradvis utvecklas till människor utan att ”apmammor” fött människobarn. Här behövs inget annat än mikroevolution. Se här.

      Du undrar också var spåren finns av alla ”människor” som måste funnits under miljoner år. Spåren finns, se här.

      • Thomas permalink
        juni 12, 2017 7:48 e m

        Lars Johan.
        Det kan ju knappast kallas spår. Jag menar spår efter mänsklig aktivitet inte några bearbetade stenar i en öken.

        Ibland får man uppfattningen att evolutionisterna tror att de förmodade tidiga människorna bara satt på en sten och gjorde ingenting. De föddes och dog i en ständig strid ström och genom en märklig process blev mer och mer utvecklade.

        Låt säga att det ändå var på det sättet att med ”mikroevolution” utvecklades den moderna människan. Men, då blir ju problemet med antalet generationer ännu större. Du måste förklarar alla våra funktioner på endast 35.000 generationer!

      • vastergotland1 permalink
        juni 19, 2017 6:12 e m

        Thomas
        Varför är mänskligt bearbetade stenar inte spår efter mänsklig aktivitet?

  2. Thomas permalink
    juni 16, 2017 3:57 e m

    Och om vi studerar de senaste kända ca 170 generationerna, så kan vi endast konstatera degeneration. Jämför exempelvis dagens nordbor och de som i folkmun kallades ”vikingar”.

    Samma sak kan vi notera i naturen, med allt större andel defekter. Från början var vårt arv perfekt, men sakta så förstörs vi genom negativa mutationer som eskalerats de senaste hundra åren pga vår utveckling på bl.a. vårdområdet och inverkan från miljöförstöringen.

    Vi lever alltså på en döende planet!

    • vastergotland1 permalink
      juni 19, 2017 6:13 e m

      Spännande. Kan du dela studien om vikingar och nutida nordbor här i kommentarsfältet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: